Dahléns mardröm
Anrell: Här avslöjas Frölunda – det bästa jag sett på 13 år
LULEÅ. Frölunda kom med nio segrar på de senaste tio matcherna.
De kom efter att kaxigt och utan minsta antydan till tvekan ha valt Luleå som motståndare.
De kom, de sågs – och de blev fullständigt överkörda.
Andra perioden var så grym att jag inte sett Luleå spela så här bra sen 1996.
Jag tror inte att Ulf Dahlén – Frölundas förstecoach – ens i sina vildaste mardrömmar hade tänkt sig den här matchutvecklingen.
Jag tror att han hade en tydlig idé om att kunna avväpna Luleås och Övertorneås superduo Johan Harju och Linus Omark och han kunde bara konstatera att hans spelare misslyckades kapitalt med den matchplanen.
Omark och Harju, tillsammans med den ständigt lika underskattade Mats Lavander, surrade som ilskna bålgetingar runt Dahléns långsamma och stabbiga backar.
Stundtals såg Frölundas försvar lika mörkrädda ut som hela Övertorneå gjort det senaste året – innan nåt ljushuvud kom på att man faktiskt kan tända gatlamporna också, när det är vinter och mörkt.
Ulf Dahlén tog time out – redan i första perioden. Han hade behövt en hel uppsättning time outer i andra för att få ordning på sina spelare.
Luleå gjorde 5–0 i andra perioden.
Fyra av målen i powerplay – två av dem i spel fem mot tre.
Göteborgarna hängde inte med
Men det var knappast odisciplinerat spel av göteborgarna som gjorde att de tappade spelare och matchen, utan det var snarare att de inte hängde med och att de missade i sin höga forechecking.
Och det är inte säkert att det var Connection Övertorneå som var hela förklaringen.
Jag tycker att även de andra kedjorna gjorde sitt jobb. Barteckos lina med Jonas Almtorp – briljant – och Dieter Kalt – något mindre briljant – var bra och fjärdekedjan med Emil Lundberg, Robin Lindqvist och Mikael Lidhammar var långa stunder alldeles strålande och när de inte var strålande kompenserade de det med att spela med stort hjärta.
Århundradets bisarraste frisyr
Robin Lindqvist var kanske allra bäst i hela Luleå. Åtminstone innan han tog av sig sin hjälm för att slåss – och avslöjade århundradets bisarraste frisyr.
Simsons styrka satt i håret.
Lindqvists gör det inte.
Inte Obsuts heller.
Jag ifrågasatte Frölundas val av motståndare i den här kvartsfinalen.
Dels för att de har dålig statistik mot Luleå, dels för att Ulf Dahlén haft obehagliga upplevelser här under sin debutsäsong i elitserien som coach. Men framförallt för att Luleå är ett av seriens bästa lag. Tar man bort inledningen av serien så är det kanske det allra bästa, Färjestad undantaget.
I går kunde man se en antydan till att jag hade rätt.
Var Dahlén nykter i tisdags?
Jag undrade i tisdags om Dahlén var nykter när han gjorde sitt val.
Jag vet inte om det var därför Frölunda i går kom med sitt utspel om att sätta in alkohollås för alla sina anställda, men jag antar att det var därför. Jag h-o-p-p-a-s det.
Första matchen i den här serien måste ha varit en mardröm för Dahlén.
Och problemet var att Luleå avslöjade alla brister i Frölunda. Backarna hängde inte med. Centrarna var för okunstruktiva. Godkänt kan bara Niklas Andersson och Johan Holmqvist få.
Nykter eller inte kan man nog konstatera att i dag har Ulf Dahlén och hela Frölunda en rätt ruggig baksmälla.
Andra perioden var så grym att jag inte sett Luleå spela så här bra sen 1996, som sagt.
Och då vet ni ju hur det slutade...