Niva: En anledning till att VM är vårt allra bästa mästerskap

Erik Niva

MOSKVA. Varför är fotboll världens bästa sport, varför är VM vårt allra främsta mästerskap?

För att även den bästa kan missa och för att även den minsta kan lyckas.

Leo Messi brände straff, Island snattade åt sig ett kryss och gudarna måste vara tokiga.

När Leo Messi var 19 år gammal var han redan en etablerad världsstjärna, ett fenomen som gjort hattrick mot Real Madrid i El Clásico.

När Hannes Halldórsson var 19 år gammal spelade han inte ens fotboll, och det var flera år sedan han slutade.

Som 14-åring hade han skadat axeln allvarligt i en snowboardolycka, och efter några misslyckade comebackförsök gav han helt enkelt upp och ägnade de sena tonåren åt att lära sig att redigera ihop kortfilmer istället.

Det finns lite drygt en kvarts miljard licensierade fotbollsspelare i världen – Hannes Haldorsson var inte en av dem. Åtminstone 265 miljoner andra befann sig högre upp i karriärspyramiden, där Leo Messi tronade uppe i toppen.

En fotbollslivstid senare stod nu ändå de två männen öga-mot-öga med varandra elva meter från mål – och vi behöver egentligen inte kontrastera missmatchningen mer.

Ni vet vem Leo Messi är. Ni fattar grejen.

Det här var bättre och större

Men Hannes Halldórsson slängde sig åt höger, räddade straffen och en ytterst ordinär fotbollsmålvakt från ingenstans hade vunnit duellen mot geniet som mycket väl kan vara hela historiens allra främsta utövare av den här idrotten.

Det här är anledningen till att fotboll är världens främsta sport – och det här är förklaringen till att VM är vårt allra bästa mästerskap.

Ovissheten och oförutsägbarheten och den omaka obegripligheten i att en amatörvideofilmare från Leiknir kan vinna över Leo Messi, att Island kan spela oavgjort mot Portugal och Argentina i två raka mästerskapspremiärer.

För två år sedan var jag i Saint-Etienne och såg Lars Lagerbäcks väldrillade manskap neutralisera Cristiano Ronaldo.

Det här var bättre – och det här var större.

Med tio minuter kvar till avspark hade tre argentinska läktare redan sjungit och studsat i en dryg timme. Då visade sig en välbekant siluett nere i ena hörnet av hederssektionen på långsidan.

Diego Maradona var i huset, och omedelbart dompterade han upp stämningen till en ännu mer infernalisk nivå.

Tiotusentals ljusblå sjöng sin Volveremos-sång – om att de minsann ska göra det igen, precis som de gjorde 1986 – och Maradona stod där som en en enda levande påminnelse om omfattningen på den isländska utmaningen.

Det skulle inte bara spela mot Leo Messi och ett gäng andra. De skulle möta en av hela världens starkaste, mest levande fotbollskulturer. De stod mot en tradition och en historia som går raka vägen tillbaka till den allra första VM-finalen för 88 år sedan.

Och 20 minuter tog det – sedan hade Kun Agüero dunkat in bollen och en belåten Diego Maradona hade tänt sin första cigarr.

Nu då Island?

Jodå, rätt upp till andra änden av planen för att kvittera, för att se Alfred Finnbogason problemfritt rulla in bollen i tomt mål för mikroputtnationens allra första VM-mål.

Sedan blev det mer av det samma, såklart. Mer av det outtröttliga, välstrukturerade slit som tagit dem ut på hela den här världserövringsresan.

Island borde haft ledning i paus

Faktum är att Island var så bra – och det argentinska försvaret så smärtsamt osynkat – att öborna egentligen borde ha gått till pausvila i ledning.

Andra halvleken blev ju sedan mest ett enda ihärdigt niomannaförsvarande alldeles runt det egna straffområdet, men ifall ni tror att det är enkelt och banalt att genomföra en match på det sättet så har ni faktiskt inte begripit någonting.

Inför matchen beskrev Birkir Bjarnason sitt Island som ett av hela världens defensivt bästa lag, och efter att ha sett detta ger jag honom rätt.

Naturligtvis går det att ha synpunkter på hur Jorge Sampaoli formerat sitt lag – hur anfallsspelet verkligen skrek efter större bredd och fler diagonallöpningar – men spelet på den planhalvan definierades av att Island var fantastiskt snarare än att Argentina var svagt.

Messi var hämmad och kuvad

Leo Messi då?

Han mötte slutsignalen, kliade sig i skägget och drog av sig kaptensbindeln. Återigen hade han spelat på det där hämmade, kuvade nästan instängda sättet som han alldeles för ofta gör i landslagströjan.

Länge förväxlades det intrycket med en spelare som inte brydde sig tillräckligt mycket – som inte var argentinsk nog – men för alla som följt honom och landslaget under några mästerskap är det uppenbart att sanningen är den direkt motsatta.

Att lyckas för Argentina betyder allt för honom, och han är farligt nära punkten där framåtriktad vilja förvandlas till begränsande besatthet.

En missad straff mot Island förstör nu inget mästerskap – och det var fint att höra hur den argentinska publiken sjöng hans namn på maxvolym omedelbart efteråt – men den kommer inte heller att göra honom mindre bekymrad.

En dag för Leo Messi att försöka glömma, men däremot en dag som någon på Island verkligen genast borde producera en film om.

Synd bara att huvudkandidaten har annat för sig. Hannes Halldorsson regisserade en finfin peppvideo inför VM-äventyret, men något säger mig att han nu kommer att vara rätt upptagen med annat de närmaste dagarna.

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller