Det kan bli en ny klassiker
Hockey-VM är tillbaka i Nordamerika för första gången sen 1962.
Den gången gick det bra. Den gången blev klassisk.
Start på torsdag – törs vi hoppas på en ny klassiker...?
Jag vet inte om ni minns.
Några minns det väldigt tydligt. Det tror jag nog att jag kan lova. Jag skulle gissa att jag är bland de yngsta som fortfarande minns det live, typ. Det som på många sätt var 60-talets största enskilda idrottshändelse.
Det handlade om Hyland.
Det handlade om drömmar.
Det handlade om Tumba, Sterner, Nisse Nilsson.
Det handlade om klassisk radio.
Det handlade om Den-Glider-In-I-Mål. Den gliiiiiiiiiiiider in i mååål.
Jag var nio år. Egentligen fattade man ingenting på den tiden. NHL var något man på sin höjd sett på bild i någon årsbok. Dagstidningar skrev inte en rad om NHL. Europeiska storligor i fotboll var någonting som aldrig, säger aldrig, visades en enda sekund av i svensk tv. Enda gången man kunde få se Roma var om de spelade i den så kallade Europacupen – finalen. Det var det enda som visades. Bo Hansson kommenterade alltid.
Hockey-VM var det enda som fanns. Dessutom var det den ultimata drömmen om att slå Kanada, men framförallt Sovjet.
1962 skedde allt det där – nästan.
Politik och idrott
Kanada... nåja.
Kanada representerade av ett gäng tjommar från en liten landsortshåla, lika långt från NHL som Munkfors är just nu från elitserien. Kanada representerades alltid av ett gäng bergsgorillor som stolta som tuppar – och en smula förvånade – utsågs att dra på sig landslagsdressen. De var beredda att offra sin hälsa för sitt land. Men spela hockey kunde de, sannolikt, inte så bra.
Sverige bullade upp med Tumba, Sterner, Nisse Nilsson.
Sovjet bullade upp med... ingenting.
Sovjet kom inte ens till Colorado Springs – mitt ute i den amerikanske vilda västern. Varken Sovjet eller Tjeckoslovakien ville vara med. Det var Kubakris, kalla kriget, jobbigt läge. Politik och idrott hörde ihop lika mycket då som nu. Tibet var en förtryckt nation. Lika mycket då som nu. Muren i Berlin stod kvar. Sovjet var en ännu en stormakt.
Motståndarna i VM var lite konstiga: Schweiz (Sverige vann med 17–2), USA (2–1), Finland (12–2), Kanada (5–3),
England (17–0), Norge (10–2), Tyskland (4–0).
England... ja ja, inte så imponerande, kanske. Men allt det där försvann i ett töcken av nationell yra.
Den-Glider-In-I-Mål. Den gliiiiiiiiiiiider in i mååål.
Nationell yra
Hyland skrek. Vi skrek alla. Tumba kom hem i vilda västern-hatt och Sterner log. Han blev proffs i NHL, men det var en senare och helt annan historia.
Jag tänker på det där ibland. Faktiskt varje gång jag åker i väg på VM. Jag brukar komma till kvartsfinalen, det brukar vara lagom. Gruppspelet brukar vara för mycket transportsträcka för min smak – mest en ursäkt för att hålla danskar, lettländare och såna öldrickande publikhorder på gott humör i de öltält som omsätter miljoner på miljoner.
Jag tänker på det – och jag förundras lite varje gång över känslan av nationell yra och storsvensk lycka som föddes den där stunden.
Vi hade ju inte haft några världskrig, vi hade inget vinterkrig – vi hade Ingo och Volvo. Och vi hade Den-Glider-In-I-Mål. Den gliiiiiiiiiiiider in i mååål.
Jag tänker också på den där nioåriga pojken och att om någon den gången skulle ha sagt att han en dag skulle träffa både Tumba, Sterner och Nisse Nilsson i verkliga livet skulle han inte för en enda sekund trott på att det skulle varit möjligt.
Att tre såna upphöjda, omänskligt stora människor i verkliga livet skulle kunna möta en så obetydlig liten skitunge från Älvsjö, landhockeykung (nåja) på Pukslagargatan, var lika otänkbart då som det skulle varit om någon i dag sagt att en nioåring i någon förort skulle kunna gå ner på gatan och träffa Madonna, Michael Jackson och Jesus.
Så stor var illusionen. Men mig hände det. Tänk på det, kids.
När Studio ett i P1 gjorde reportage om de nya reglerna om supporterkultur valde man att besöka... Örgryte IS.
Veckans Rydström:
– Vi är inget spelande lag, vill man se något vackert får man gå och kolla på konstsim eller nåt.
Markus Senften, Ljungskile.
Såg inte Rajalakso plötsligt ut som en väldigt normal 19-åring?
Inte ens i svensk fotboll kan man alltså sälja samma vara två gånger.
Fast nu köper väl Bonnier/TV4 Canal plus.
Det verkar vara svårt att vara dyrt prestigeförvärv i allsvenskan. Nästan alla floppar: Rami Shaaban, Tobias Hysén, Jorge Ortiz, Bojan Djordjic, Fredrik Berglund, Quirino med flera.