Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Leopold

DET SJUKA DERBYT

Jag fick se allt jag drömt som grabb – bloody hell vilken fotbollsmatch!

4–3 (90+6) MICHAEL OWEN Nästan sex minuters stopptid hade gått när Michael Owen slog till och avgjorde derbyt. Fansen jublade ikapp med Uniteds spelare.

MANCHESTER. Ska vi göra en lugn och sansad analys?

Nej, det ska vi inte.

Vi ska säga som det var, och vi ska för en gångs skull använda utropstecken:

Vilken match! Vilket drama! Vilket derby!

Football...bloody hell!

Jag kände mig som fångad i en dröm på Old Trafford, en gammal pojkdröm om att få se Manchester United–Manchester City på plats, få uppleva känslorna, få känna stämningen, få se många snygga mål, en kanonmatch, ett dramatiskt avgörande och ett derby folk skulle prata om länge.

I går fick jag allt det jag fantiserade om som grabb.

Jag har sett United–City live flera gånger tidigare, men det har aldrig varit så här perfekt, aldrig sån laddad atmosfär, aldrig sånt drag kring matchen. Till och med solen sken i Manchester, vilket måste ha nåt med global warming att göra.

Vi kan diskutera till vi stupar om vad som är ”bra fotboll”. De renläriga (en del av dem har gått på GIH) hävdar att det aldrig är bra fotboll om det blir många mål, ty det innebär att det skett misstag på planen. Resultat av typen 4–3 är det värsta de vet. Det ska helst bli 0–0 och INGA MISSTAG.

En kanonmatch – en klassiker

Men nu är det ju så att vi vill se mål och underhållning och stjärnor som profiterar på andra stjärnors tabbar, det är därför det sitter 76 000 på Old Trafford varje vecka, och hur många av er sa inte ”vilken jävla bra match”

efter holmgången i går?

Sir Alex Ferguson menade att det var det bästa Manchester-derbyt genom tiderna, och då hade ändå hans eget lag svarat för häpnadsväckande individuella misstag i försvaret. Läs: Ben Foster och Rio Ferdinand.

Så: det var en kanonmatch, punkt slut. En klassiker. Bland det mest fascinerande jag sett från en pressläktare.

Vi kan också prata länge om Michael Owens 4–3-mål efter 90+6, trots att fjärdedomaren visat en skylt med fyra minuters stopptid. Jag kan köpa att han lade till en extra minut för Citys firande efter 3–3 (det tog 45 sekunder), men varför inte huvuddomaren Martin Atkinson då blåste av efter 90+5 förstår jag inte.

Men om det inte ständigt hände såna märkligheter inom fotbollen skulle det inte finnas nåt att prata om vid frukosten. Ser man mer tillbakalutat på det hela (jag vet att det är svårt om man håller på City) var det ju fullständigt rättvist, fullständigt välförtjänt, att United vann.

Att just Owen skulle avgöra efter sitt byte med Dimitar Berbatov i 77:e minuten hade jag kunnat slå vad om, det kändes som om jag läst det manuset i förväg. Det är fel man att ge en enda chans, en enda fri sekund, och egentligen var det en olycka City hade tiggt om.

Bästa kvarten någonsin

När Sir Alex i paus sa åt Ryan Giggs att ”du måste ta mer bredd” ändrade han hela matchbilden. Citys högersida kollapsade, Micah Richards fick jätteproblem, Shaun Wright-Phillips förvandlades till derbyts sämste aktör och den listige veteranen Giggs tog över Old Trafford totalt. Han hade en fot med i tre av Uniteds mål, det var han som delikat spelade fram Owen, och han slog ruggigt exakta bollar in i hjärtat av Citys straffområde. Berbatov borde gjort mål på åtminstone en av dem, men Shay Given (som skulle vara en fantastisk handbollsmålvakt) reagerade som vanligt blixtsnabbt på mållinjen.

– Berbatov var lysande, han kunde gjort fem mål, sa Sir Alex efteråt.

– Vi har en målvakt som har betalt för att göra räddningar, replikerade City-bossen Mark Hughes.

Given var en hjälte i City under en period i andra halvlek (särskilt mellan 55:e och 70:e minuten) då Manchester United spelade fantastisk fotboll. Det var en makalös utklassning, stor show, Harlem

Globetrotters, vad ni vill. Jag vet inte om jag sett en bättre kvart nånsin av ett engelskt lag.

Darren Fletcher var, bortsett från sina två nickmål, löjligt bra. Han tog tag i ett United-mittfält som faktiskt låg under klart på poäng i halvtid.

Kung på mitten de första 45 var Citys Nigel de Jong. Han var ett monster. En sån där irriterande speedbump tvärs över vägen. Han förstörde Uniteds tempo, bröt och spelade fram och var anledningen till att City kunde resa sig efter Wayne Rooneys snabba ledningsmål. Efter en nervös början (darrig Wayne Bridge, framför allt) såg den blå delen av stan verkligen ut att kunna ta över som herre på täppan i Manchester. Carlos Tevez, utbuad matchen igenom, hade exempelvis ett skott i stolpen förutom sin framspelning till 1–1 (Gareth Barry).

Men de Jong kroknade, Barry kroknade, Citys mittfält hamnade i knäet på en backlinje som

sjönk allt djupare ner, Tevez tycktes tappa lusten och ingen ska inbilla mig att Craig Bellamys två fantastiska kvitteringsmål efter paus var resultatet av nån slags smart kontringsplan av Mark Hughes. City var utspelat. Laget visade karaktär och en jädra vilja, men hade bondtur som fick 3–3 i 90:e minuten efter Rio Ferdinands slarv och Ben Fosters märkliga agerande i målet.

Misstag på misstag. Härligt. Vad vore fotbollen utan såna?

Ett utropstecken till, om ni orkar med det: Tack för showen!

Följ ämnen i artikeln