Kärleken till en ’bastardo’
Det är den där Zlatan igen.
Äntligen har vi fått en människa som faktiskt är större än sitt lag.
Och han kommer undan med det.
Jag fick en rapport från en av mina vänner i Italien. Daniel Larsson heter han och han skrev:
”En oförglömlig afton i Curva Nord på Giuseppe Meazza... Mycket speciell afton eftersom vi först nu förstår hur stor Zlatan själv tycker att han är!! Han är en fantastisk magiker med boll och visst lever han upp till sin beryktade storhet men hans egen syn på Zlatan är större än så.
Läser i Sportbladet att ”Zlatan tystade fansen” men det gjorde han verkligen inte ikväll, tvärtom! Även efter ett fantastiskt mål och en genial assist så skreks det mest ”bastardo” och grova könsord från Curva Nord mot Zlatan. Han var hatad ikväll av Inters fans, oavsett sin magik, därom råder inga tvivel!
Vi hade drömt om att se Zlatan briljera just när vi var i Milano och visst gick vår dröm i uppfyllelse men ändå lämnade vi arenan med en konstig känsla... Han var kung men hatad av sitt folk.”
Arrogansen och briljansen
Jag stod också i Curva Nord häromveckan när Inter mötte Milan. Jag var där på andra etappen i min drömresa bland de största idrottsupplevelserna i världen.
Det fungerade. Curva Nord är en dröm, Inters publik är en dröm, Pazza Inter Amala är en dröm.
Zlatan var en dröm också.
Arrogansen och briljansen.
Kärleken och dess motsats.
Men det jag också minns från den kvällen är hur svårfångad och svåranalyserad kärleken är. Att publiken skriker bastardo till varenda motståndare de tycker förtjänar det är en sak, men att skrika bastardo till sina egna är en smula svårsmält.
Men det förekommer.
Jag hörde också de där ”bastardo” om Zlatan. Flera gånger. Det förekommer hela tiden.
Så tänker jag efter och inser att det förekommer här också.
Det har blivit så tydligt: vi gillar inte våra stjärnor lika mycket längre.
Jag läste en sågning av Sebastian Rajalakso på Djurgårdens fans eget forum häromveckan som var så grov att jag hajade till.
Någon anonymiserad djurgårdssupporter skrev:
”Rajalakso är nog den dummaste fotbollsspelare som spelat i Allsvenskan, det säger en hel fet jävla del. Aldrig sett maken till felbeslut och ensidighet.”
Burop och hånfullheter
Så ser supporterkulturen ut 2009.
Burop och hånfullheter istället för viskningar och rop.
Då ska man ändå veta att Sebastian Rajalakso aldrig varit arrogant och betett sig illa mot sina supportrar. Vad jag vet i alla fall. Tvärtom har han alltid gjort sitt bästa och i frustration möjligen bettet sig lite illa mot dörrar och bollar, men aldrig mot sin publik. Aldrig några obscena gester eller tysttecken.
Det här drabbar självklart inte bara Djurgården.
Attackerna mot spelare i AIK och Hammarby har varit otaliga. Jag träffade Niklas Sandbergs flickvän i våras och hon berättade att Niklas valde bort Hammarby, som var konkret intresserade av hans tjänster i år, efter att ha läst mycket noggrant hur hans namn togs upp på diverse forum.
Han och hans familj insåg att han aldrig skulle kunna spela i Hammarby.
Varken mer eller mindre.
Lagsporten är död
Attackerna mot Erkan Zengin – de flesta mycket osakliga – var också ganska vanliga när han spelade i klubben.
Men han var å andra sidan arrogant nån gång ibland. Bar till och med solglasögon.
Men Zlatan då. Hur ska det gå för honom.
Hur länge kan man fortsätta göra sig större än sin klubb – denna dödssyndernas dödssyn i alla lagsporter?
Svar: jag tror man kan göra det hur länge som helst.
Ända sen klubbdirektörer gick i bräschen och började instifta obscena löneskillnader i stjärnlagen så kan man göra precis vad fan man vill. Fotboll är ingen lagsport längre. Stjärnor och hjälpryttare. Vattenbärare och multimiljonärer.
I NHL, allsvenskan, elitserien och i serie A tjänar enskilda spelare lika mycket – eller betydligt mer – än hela reservlaget ihop. Varför ska man då hyckla och låtsas att man inte är mer värd än sina lagkamrater? Särskilt inte om man har en José Mourinho eller Massimo Moratti som understöder arrogansen.
Och särskilt inte när man har har en fullblodspsykopat som Mario Balotelli som lagkamrat.
Där kan ni verkligen tala om en fotbollsspelare som ingen normal supporter kan älska, ens med en tång.
Även om han levererar...
Att en friidrottare besöker en tysk så kallad mirakeldoktor med ett namn som Hans-Wilhelm Müller-Wohlfart och där tar 70 sprutor (!) skulle i en annan värld gett upphov till en viss skepsis från den samlade expertisen...
De där supertajta byxorna och den brutalt insydda tröjan ger Henrik Rydström ett ganska kinky utseende.
4-3-3 höll i exakt sex matcher och en halvlek för årets Djurgården. En ganska lång uthållighet i dagens idrottsvärld.
Måste säga att jag saknar Elin Ekblom Bak och Annika Duncan i TV 4:s sportpanel.