Sanslöst, Linköping
Guldnougatvittring – det blir Cloettafest på fredag
JÖNKÖPING. Känslan av att HV 71 inte är riktigt så bra här i slutspelet som de varit tidigare under hela säsongen håller på att bli en iskall realitet.
De såg lite skakiga ut mot Skellefteå i början.
De såg mycket skakiga ut mot Timrå i fyra av matcherna.
De ser ut som om de darrar som livrädda asplöv mot Linköping just nu.
Två raka förluster för storfavoriterna mot ett skoningslöst effektivt och ännu mera skoningslöst disciplinerat LHC skakar naturligtvis om HV och tränaren Kent Johansson.
Den enda som inte verkade skakad i går var Stefan Liv som efter matchen i en korridor kramades om av en kvinna och sa med en ansträngd men ändå lågmäld eftertänksamhet:
–Det handlar om vem som kommer först till fyra. Det är tur det.
Det är väl det. Och det är väl en tröst.
Kent Johansson var lite mer förvirrande i sitt sätt att prata och intalade sig själv att han sett något som han tydde som ljuspunkter:
– Kan vi fortsätta så här så...
Inte mycket att glädja sig åt, HV
Jag vet inte vad han menade med det. Jag såg inte mycket att glädja sig över för HV. Kanske kände Johansson samma sak, för sen drog han till med den tröttaste av trötta tränarjabloner i kategorin desperat krisläge:
– Jag tyckte dom såg lite trötta ut.
Ja, morsning. Det var det nog bara Kent som tyckte. Jag såg ett LHC som vann en tydlig och rättvis seger. Rättvisare än den i första matchen. Jag såg en fjärdekedja som återigen avgjorde och som före avgörandet var de som drog igång LHC i några starka sekvenser när HV började äta sig in i matchen. Särskilt efter elva minuter i tredje perioden när de startade en serie pumpande anfall som ledde fram till segermålet.
Ett mål som var en symbolisk sekvens i sig.
Kim Staal lurade Mikko Luoma – två gånger. Han slutade med en tunnel under klubban och passade en friställd Patrik Zackrisson som sköt otagbart i krysset.
Symbolisk för att det var Staal och Zackrisson som återigen tilläts dominera.
Symbolisk därför att det var Mikko Luoma som före matchen belönades för att ha varit HV:s bästa back den här säsongen. En något märklig belöning eftersom han just nu är inne i en gruvlig formsvacka och i går återigen var praktiskt taget värdelös.
Zackisson spelar som i trans
Zackrisson däremot var en ovärderlig hockeyspelare.
Han spelar som i trans just nu. Efter några värdelösa år i Frölunda och ett värdefullt i Rögle är han nu i vinnarcirkeln.
Jag frågade honom när han kom från några tv-intervjuer hur många han gett tidigare i år innan det här slutspelet drog igång och gjorde honom till en rikskändis?
– Ja, jag har tredubblat antalet de här dagarna, minst i alla fall, sa han.
Dags att löneförhandla med Mike Helber?
– Ja, nu jävlar, skrattade han.
Mikael Håkansson och de andra stod i duschen och sjöng en ramsa när han kom in:
– Zic Zac Zackrisson. Zic Zac Zackrisson.
Det var på det hela taget en så där uppsluppen stämning som det är när ett lag högst oväntat tagit ledningen i en final-
serie.
Håkansson kunde till och med kosta på sig att vara en smula ironisk.
– Powerplayet gick på räls i dag grabbar.
Powerplay – ett skämt
Nja, det gjorde ju inte det. Powerplay som normalt avgör SM-finaler var en katastrof. Ett skämt. Men det var mycket annat som fungerade. Den höga pressen till exempel.
Laget ställde upp i mittzonen på ett sätt som fick HV:s backar att bli totalt handlingsförlamade. Luoma, Åkerman, Petrasek åkte runt i försvars-
zonen och tittade sig desperat omkring och letade passningsvägar. Utan att hitta några. De slog bort puck efter puck efter att ha hamnat i tidsnöd.
2–0 mot HV. Det blir en sanslös fest på fredag i Cloetta Center med lagom helgrusiga Linköpingsbor med guldnougatvittring. Nu har de slagläge.
NU är favoriterna i brygga.