Johanssons storhet ligger i hans medmänsklighet
”Han har alltid förmått att skilja på sak och person”
Lennart Bergelin är död och lovorden haglar.
Han är värd dem alla.
Men de hade kommit ännu bättre då han var i livet.
Därför tillägnar jag Lennart Johansson denna krönika.
Förstå mig rätt nu, jag tror och hoppas att vi får ha Lennart Johansson med oss länge till. Vi går alla mot döden vart vi än går och ingen vet vem som står näst på tur. Men om det är något vi människor är dåliga på så är det att säga till varandra att vi är bra och fina.
Däremot är vi väldigt duktiga på att hacka och racka ner på varandra, sticka knivar i ryggar och banka spadar i huvuden. Med start i sandlådan och fortsättning livet igenom.
Jag säger inte att jag är bättre.
I mitt yrke blir vi dessutom ofta alltför bra på att såra varandra även med pennan som vapen.
Lovorden kommer för sent
Det är, som jag alltid sagt, bra med debatt och att tycka olika och våga säga det och få lov att säga det. Livet är ingen maskrosäng där vi alla kan sitta och hålla hand och sjunga visor om fred och kärlek. Men ibland gör alltihop mig bara så trött; det likriktade nyhetsflödet, drevet som går och, i det större sammanhanget, människans litenhet.
Efteråt däremot, då allt egentligen är för sent, då är vi bra på att komma med de varma, fina orden, de som man aldrig kan säga ofta nog. ”Jag skulle vilja höra vad som sägs om mig på min begravning”, säger man ofta. Det är bara att läsa lovorden över Björn Borgs gamle tränare, den store Lennart Bergelin, för att bli påmind om att vi aldrig är så fina som när vi är döda. Jag hoppas bara att alla de som säger det nu sa det till honom även då han var i livet.
Lika mycket hoppas jag att Lennart Johansson är ibland oss många år till. Men då en människa blir till åren, Johansson fyllde 79 år i förrgår, tycker jag att man ska passa på att säga allt gott man tycker och tänker om denne.
I måndags kväll träffade jag honom, då vi i juryn för Guldbollen sammanträdde och sen hade traditionsenlig middag.
Skiljer på sak och person
Det var vi från Aftonbladet och det var den högsta blågula ledningen och det var faktiskt en trevlig kväll, då vi inte väjde för att ta upp det som skiljer oss men ändå lyckades finna gemenskap i det som enar oss. Lennart Johansson gick före middagen, stödd på käpp efter sin stroke, men klar i huvudet och rak i ryggen.
Kvällen efter satt jag och såg på Champions League och funderade på hur många som vet vad han betytt för den turneringen, vad han åstadkommit för fotbollen, vad han med sitt inflytande gjort för lilla Sverige i stora fotbollsvärlden under åren som Uefa-bas och vice ordförande i Fifa.
Säkert har även Lennart Johansson haft rävar bakom öronen och spelat maktspel ibland, det måste man på den nivå han verkat.
Lika säkert har han också varit missnöjd med vissa av våra och andras skriverier ibland.
Men han har alltid förmått att skilja på sak och person, dra ett streck över det som blev fel och gå vidare.
Däri, i hans mänsklighet, ligger, utöver allt han uträttat, hans verkliga storhet.