Leifby: Överglänst alla sändningar – men också lite idoldyrkan
Det är sent, ibland mitt i natten.
I ett rum med mörkblå heltäckningsmatta sitter ett gäng grabbar och pratar ishockey.
Om vi knackar på försiktigt får vi komma in och vara med.
I Viasat Pojkrum.
På 80-talet blev François Allarie Montreal Canadians förste målvaktstränare någonsin. Han gnuggade Patrick Roy så pass bra att han spikade igen och förde Canadians till två Stanley Cup-titlar 1986 och 1993, där den sistnämnda också är den senaste som en kanadensisk ishockeyförening har vunnit.
Allarie är butterfly-stilens fader och när han inte anordnar hockeymålvaktskolor (för vuxna) runt om i Europa så håller han till i Colorado Avalanche.
Erik Granqvist är ingen François Allarie, möjligtvis en svensk light-version, men jag är säker på att Viasat-experten har inspirerats av honom.
Granqvist vet hur en målvaktsspade ska hållas, om man säger så.
Han sover förmodligen med en under kudden.
Granqvist älskar att instruera och hade han bara haft tiden skulle han med brinnande engagemang lärt oss allt från Åke Liljebjörns plockhandsteknik till hur Sinuhe Wallinheimo stretchar sina ljumskar.
Tillsammans med Niklas Jihde och Rickard Wallin har han suttit uppe om nätterna och nördat ishockey med oss i Viasat-sändningarna från World Cup of Hockey.
Jihde med sin Moheda-vetgirighet, Granqvist med energi, kunnande och glimt, Wallin med lugn och sansade analyser.
Upp- och nedsnack har varit Fanny & Alexander-långa, sammankomsterna och sändningarna närmast seansliknande och i stora stycken har de överglänst alla andra hockeysändningar som någonsin producerats för den svenska tv-publiken.
Blir lite öppna förskolan
Viasat-gänget nöjer sig inte med klyschorna som annars är ganska vanliga i de här sammanhangen, de trycker in oss alla i en batyskaf och tar oss till djup få produktioner har varit på, de lär oss saker vi inte visste att vi ville veta om hockey.
Som Henke Lundqvists ”femte hål”.
Jag vågar påstå att de, i svensk tv-produktion, är relativt ensamma om att ha varit i King Henriks ”fifth hole” och grottat.
I sin iver att vara tv-sport-bildande och nyskapande händer det förstås att det ibland tippar över och blir lite öppna förskolan, som när Granqvist drar på sig målvaktsutrustningen (över kostymen) och med alla skydd upptar 2/3-delar av studion.
Har ni missat det?
Tänk japansk tv-show.
Med Lilla Sportspegeln som gisslan.
Paddle down!!!
Vi vet att de är superstjärnor
Och sedan har vi superlativ-smatterbandet som tänds på här och var, då och då, och som ofta inte går att få stopp på när det väl har tagit fyr.
I en turnering gjord för världens bästa spelare behöver vi inte hela tiden bli påminda om att det är världens bästa spelare på isen.
Det har funnits ett stråk av idoldyrkan i tonen och jag har tappat räkningen på hur många gånger Henke Lundqvist har kallats för supermålvakt, eller hur många supersvenska superproffs som gjorde någonting supersvårt superbra.
När superproffsen inte var så superproffsiga som alla hade hoppats på, supermycket, skruvades tonläget plötsligt ned till en mer rimlig nivå.
Grönborg – en i Viasat-teamet?
Efter Europa-debaclet menade Granqvist och Wallin att de svenska backarna varit för hårt hållna, att Erik Karlsson fick spela för lite och med fel backkollega, och att Henke eventuellt hade gjort ett litet misstag, en tavla, även om det tassades runt just de formuleringarna.
Det var med viss förväntan jag gjorde några smörgåsar och slog mig ned för att höra Rikard Grönborg bemöta deras kritik.
Förbundskaptenen har ju varit högst närvarande i Viasats sändningar från första stund, det har nästan känts som att han har varit en del av den redaktionella satsningen.
Ritat fräcka tv-taktiktavlor, varit på is med både Granqvist och Jihde, alltid snabbt på plats i studion efter matcher.
Som Sverige vunnit.
Efter den svidande förlusten mot det europeiska hopkoket kom han aldrig, en besvikelse och högst oväntat med tanke på Viasats och Grönborgs tajta samarbete.
Eller kanske just därför?