Kappelin: All positiv uppmärksamhet är på Milan – all negativ är på Inter
Med Robinho gör Milan ytterligare ett stjärnförvärv på marknadens sista dag.
Medan glädjen stiger i spelarstarka Milan, ökar oron i tränarberoende Inter.
”Nu blir konkurrensen mellan Inter och Milan mer ”reale”, sa Inters klubbpresident Massimo Moratti i går innan huvudkonkurrentens nya kanonförvärv ens var klart.
Reale på italienska kan betyda både verklig och kunglig. Moratti syftar säkert på verklig, men Berlusconi tänker kanske kunglig.
Han sitter inne med hela monarkin nu, kung Ronaldinho av Brasilien, kronprins Ibra av Sverige och prinsarna Robinho och Pato.
Nu blev joker Pippo sur, men det hör till. Det gör ingenting, för han gör mål ändå. Hertig Borriello ser sina jaktmarker begränsade och byter Milan till Roma.
All positiv uppmärksamhet är på Milan, all negativ på Inter. Rafa Benitez sneglar avundsjukt åt Massimiliano Allegris håll och säger att han minsann har bett om förstärkning ända sedan början av sommaren.
Men det bidde knappt en fingertutt.
Vad är det han gnäller om egentligen? Är han kanske inte befälhavare över det lag som för bara några månader sedan vann Coppa Italia, Serie A och Champions League? Eller är det kanske det som är felet? Att Benitez fruktar att han är fast med ett gäng som är så proppmätt att det knappt kan röra sig?
Är det därför den nya säsongen har börjat så illa? Först förlust i Europeiska supercupen i Monte Carlo mot Atletico Madrid med 2–0 och sedan oavgjort 0–0 mot Bologna i första matchen i ligan. På pappret borde båda lagen vara enkla motståndare för Inter. På gräset var de det inte.
Inter är tränarberoende
Sanningen är att den stora ekande tomheten i Inter har ett namn. Den heter José Mourinho.
Det var han som skapade den rätta atmosfären och förutsättningarna för att uppnå det bästa tänkbara resultatet. Inter är en enormt tränarberoende klubb. Massimo Moratti vankar ständigt nervöst rökande bakom sina ”Misters” och byter snabbt ut dem, så fort det inte går som han vill. Det underliggande resonemanget verkar vara att det är tränaren det hänger på i första hand, inte spelarna. Moratti köper förvisso också spelare som en besatt. Tack vare Zlatans övergång till Barcelona kunde Moratti håva in Diego Milito, Thiago Motta, Wesley Sneijder och få Eto’o på köpet. I Mous händer förvandlades de till massivt guld. Men utan honom är det som om kraften har gått ur dem. Det verkar åtminstone Benitez och Moratti frukta. Var är deras tilltro till spelarna?
I Milan ska spelarna glänsa
Milan har aldrig köpt dyra, internationella tränare. Berlusconi vill att stjärnorna på planen ska glänsa, inte strategen på bänken. Klubben har heller aldrig jagat på sina tränare, utan gett dem tid att bli en del av klubbkulturen och utvecklas tillsammans med spelarna. Arrigo Sacchi stannade i Milan i fyra säsonger i första omgången, Fabio Capello i fem. 1996-2001 var det oroligt på Milans tränarbänk, men sedan kom Carletto Ancelotti som såg ut att ha placerat sig där på livstid, åtta säsonger.
Den nya härföraren Massimiliano Allegri är bara en bifigur. Berlusconi kunde inte säga det tydligare.
”Med de här spelarna, kan Allegri inte förlora.”
Till detta kommer Zlatans ”vi ska vinna allt” och hans lagkamraters minst sagt explosiva säsongsstart med 4 mål och sprudlande samspel mellan Ronaldinho och Pato.
Det ser verkligen ut att kunna bli en kunglig fight i ligatoppen i år och Milan är favoriten. Ett hungrigt, fysiskt och psykiskt starkt nytt gäng, med en ny tränare som inte har trycket på sig att ersätta ett oersättligt geni.