Flinck: Dags att störta ”handbollens farao”

Johan Flinck

helskärm

Vi har en visselblåsare.

Men glöm en palatskupp.

Det är bara tredje statsmakten som kan störta handbollens egen diktator.

Den arabiska våren 2011 störtade den ena diktatorn efter den andra i arabvärlden.

Men inte handbollens egen farao – egyptiern Hassan Moustafa som då hade suttit som president i det internationella förbundet (IHF) i elva år.

Den enda påverkan folkupproren i Nordafrika hade på handbollsvärlden var att IHF:s hemsida låg nere mitt under brinnande VM i Sverige.

Anledningen var att IHF:s server fanns i Moustafas Egypten där regimen släckt ner internet på grund av det folkliga upproret. (Det hjälpte inte för övrigt, landets president Hosni Mubarak störtades.)

Ingen utmanare på tolv år

Men Moustafa satt kvar.

Som han gjort i 21 år nu.

Nästan lika länge har han omgärdats av misstankar om riggade val, matchfixning, mutor, korruption ”i allmänhet” och med jämna mellanrum anklagats för att styra handbollsvärlden med järnhand efter eget tycke och smak med det ena märkliga eller ogrundade beslutet efter det andra som konsekvens.

– Han får FIFA och UEFA att framstå som korgossar, som norske experten Bent Svele sa i TV2 häromdagen.

Ändå har Moustafa valts om fyra gånger under de här åren. Vid de två sista har det inte ens funnits en motkandidat. Ingen har känt att det varit lönt att utmana honom på tolv år.

För det är nästintill omöjligt att rösta bort Moustafa. Efter att han tillträdde år 2000 började Moustafa omedelbart använda IHF:s utvecklingsmedel till att utöka handbollsvärlden med nya nationer.

Som danske journalisten Rasmus Bech träffsäkert beskrev, den för all del smarta, manövern redan 2015 i Politiken:

Moustafa har tillskansat sig makt genom att ”köpa” röster genom att upprätta lokala handbollsförbund i länder där det knappt spelas handboll ens och där en brevlåda eller en mejladress utgör hela förbundet.

Och där i Kastabollistan, där palmerna vajar och papegojorna pratar, sitter den lokale handbollsordföranden och njuter gott av de årliga bidragen från IHF. Allt medan han inväntar en kallelse till en viktig kongress där han, efter att blivit inkvarterad på ett lyxhotell, sedan röstar på Hassan Moustafa.

Otäck tystnadskultur

För i sann demokratisk ordning är alla röster lika mycket värda när IHF:s president ska röstas fram: Amerikanska Samoa, som 2016 hade fem registrerade handbollsspelare enligt norske handbollsexperten Stig Aa Nygård, har lika mycket inflytande som Tyskland med nästan en miljon utövare.

Även om alla de europeiska nationerna skulle gå samman för att rösta bort Moustafa, och handbollsgudarna ska veta att de gärna skulle vilja det, så har de inte en chans mot alla de nationsförbund i Afrika och Asien som blivit helt beroende av Moustafa.

I höst är det nytt presidentval och allt tyder på att 76-åringen har för avsikt att sitta kvar fyra år till. Och då blir det så. Det vet alla.

Men om den etablerade handbollsvärlden inte kan rösta bort Moustafa kan de väl i alla fall höja sina röster mot honom? Skapa opinion. Det saknas ju inte lik i den garderoben, eller snarare mumier i sarkofagen, i detta fall.

Men ingen vågar (nästan, återkommer till det).

För konsekvenserna och sanktionerna kan bli långtgående och svåra.

Det har byggts upp en otäck tystnadskultur inom IHF under 2000-talet.

Jag har pratat med personer inom IHF. En del skulle vara beredda att sätta sin egen position på spel för att kunna kritisera Moustafa offentligt. Men vad skulle det betyda för det egna landets förbund? Skulle man ha en chans att få arrangera fler mästerskap? Hur drabbar det landets toppdomares möjlighet att döma mästerskap? Slängs landsmän ut från olika kommittéer?

Hoppet står till tredje statsmakten

Visst har det funnits några enstaka visselblåsare inom IHF genom åren, som svenske domarbasen Christer Ahl som tvingades avgå för drygt tio år sedan.

I veckan var det nuvarande domarbasen Roman Gallego som avgick med omedelbar verkan i protest mot att Moustafa ska ha lagt sig i vilka domarpar som ska döma vilka matcher i mästerskapen och hävdat att nordiska domare gynnar nordiska länder när de dömer.

Gallego skickade ut mejl till utvalda handbollsjournalister och medier om varför han avgick och gick också till attack mot Moustafa på sina sociala medier.

Syftet var uppenbart: att en gång för alla störta egyptiern från tronen genom att skapa en stark opinion mot honom.

Det blev stora rubriker i bland annat svenska, danska och norska tidningar. De skandinaviska förbundspamparna beklagar att den högt aktade Gallego valt att avgå men ingen av dem, inte vad jag sett i varje fall, har varit beredd att ta Gallegos parti mot Moustafa och kritisera presidenten. Alla duckar, livrädda för konsekvenserna.

Jag pratade med en person inom IHF som (förstås) inte ville kritisera Moustafa, inte utåt i varje fall, utan pekade på, och satte sitt hopp, till experter som norrmannen Svele och journalister som inte har något att förlora på att attackera Moustafa i spalterna och i tv.

Det är där vi hamnat i handbollsvärlden.

Hoppet verkar stå till ”tredje statsmakten”.

Jag bidrar gärna. Mig kan han inte komma åt, mer än dra in någon VM-ackreditering framöver.