”De har så ont att de knappt kan röra sig”
Slår larm om Sveriges främsta handbollstalanger: Fick lappa ihop folk
Publicerad 2019-11-14
Flera av Sveriges mest lovande handbollsspelare har så ont att de knappt kan röra sig efter att ha spelat en match.
Efter att ha arbetat under Sverigecupen förra helgen slår naprapaten Joakim Lindgren nu larm över situationen i svensk handboll.
– Mitt jobb under helgen blev tyvärr att lappa ihop folk för stunden snarare än att se till att de fungerar över tid, säger Lindgren.
Förra helgen samlades Sveriges största handbollstalanger för att göra upp om titeln Sverigecupen, en motsvarighet till ishockeyns TV-pucken. Bland 15-åringarna syntes säkerligen några av svensk handbolls framtida storspelare men naprapaten för Stockholms representanter Joakim Lindgren såg också något annat.
15-åriga tjejer och killar som hade ”så ont att de knappt kunde röra sig efter att ha spelat en match”.
– Det är många ungdomar som kommer dit med skador som de inte verkar prata om i klubbarna men när jag börjar ställa frågor öppnar de upp sig lite. De vill helst inte säga något, för de vill ju spela, men ju mer jag pratar med dem desto mer får jag också veta. Då är det ofta många långtidsskador som kommer fram, säger Joakim Lindgren.
”Sitter en mentalitet inpräntad”
Vilken typ av skador handlar det om?
– Allt från ländryggsskador till axelsmärtor så fort de kastar bollen eller att de har ont när de springer. Det kan vara gamla fotledsstukningar som de inte tagit tag i utan istället spelar med fotledsskydd.
Lindgren vittnar om hur ungdomarna spelar genom smärtan, motiverade av sin kärlek till sporten, en handbollskultur där du förväntas bita ihop samt en ovilja att svika sina lagkompisar.
– Det sitter en mentalitet inpräntad i handbollen att du biter ihop och kör. Skillnaden i Sverigecupen, jämfört med i klubblagen, är att det ibland finns någon de kan gå till och prata med om de här sakerna. Mitt jobb under helgen blev tyvärr att lappa ihop folk för stunden snarare än att se till att de fungerar över tid. Den cupen är viktigt för många eftersom förbundskaptener och andra tittar på matcherna och bedömer spelarna.
Lindgren oroas samtidigt över hur ungdomarnas oförmåga att se det längre perspektivet i värsta fall kan hota deras framtida karriärer och beröva svensk handboll på många talanger. Det motiverade honom också att efter turneringen slå larm om situationen i ett inlägg på Facebook.
– Jag kan bara synliggöra det här för att försöka få dem att förstå att de inte är ensamma i sin sits, då blir det kanske lättare att prata om det. Sedan kommer de alltid hitta argument för att få spela så det är också upp till tränare och föräldrar att lyssna och säga ifrån.
Vad kan det få för långsiktiga konsekvenser annars?
– I värsta fall kan du inte spela längre och om du ser det i ett ännu längre perspektiv är det ganska många som också får skador för livet. Jag vet inte hur många gamla handbollsspelare jag pratat med som säger att de har ont i knäet eller problem med den där foten de stukade 15 gånger. Det är många som inte kan springa på grund av de problem de fick under handbollskarriären men aldrig tog tag i.
”Vad ställer tränaren för krav?”
Forskaren och fysioterapeuten Malin Åman på Gymnastik och idrottshögskolan i Stockholm har forskat på skador inom idrotten. I hennes avhandling som presenterades i januari 2017 framgick att handbollen, efter motorsporten av de undersökta idrotterna, är den näst mest skadedrabbade i Sverige.
Anledningarna är enligt Åman många. Många spelare på liten yta kan leda till kollisioner, snabba riktningsförändringar medför en skaderisk och hård och ensidig träning utan återhämtning ökar risken för överbelastningsskador.
– Vi vet också att risken att drabbas av en skada är större om du haft tidigare skador. Om du då har småskador som inte blir riktigt bra och ändå fortsätter träna och tävla så är risken att skadan förvärras eller att du får ytterligare en, säger Malin Åman.
Hur är din bild av det skadeförebyggande arbetet inom svensk idrott?
– Svensk idrott i stort, framförallt för barn och ungdomar, bygger mycket på frivilliga krafter och där skiftar naturligtvis kunskapen om kroppen, skador och skadeförebyggande arbete. Det är ju tränaren som har ett stort ansvar och det är en svårighet eftersom han eller hon oftast inte har tillgång till medicinsk personal eller stöd.
I sin forskning konstaterar Åman också att Sverige saknar en nationell policy kring idrottsskador och dess prevention och att landet inte heller har ett organ med formellt och uttalat ansvar för problemen.
– Det kom en intressant avhandling för några år sedan som undersökte olika idrotter på riksidrottsgymnasierna och den visade att 75 procent av ungdomarna var allvarligt skadade vid minst ett tillfälle under ett år. En genomsnittlig vecka var en av tre idrottare skadade. Det fanns också begränsat med kompetens för att ta hand om skador och då har de ändå ansvaret att ta hand om våra ungdomar som har potential att bli väldigt duktiga idrottare. Att det bara fanns tillgång till medicinsk personal på ett fåtal skolor är oroväckande, säger Åman och fortsätter:
– Riksidrottsförbundet kan naturligtvis ställa krav på förbunden men till syvende och sist är det ändå de som står idrottaren närmast som tillsammans med idrottaren själv har ansvaret. Om det rör sig om barn är det framförallt tränaren och föräldrarna, att de lyssnar på barnen och ser till att de vilar eller tränar på ett annat sätt om de har ont. Men mycket handlar om kunskap.
Kan vi kräva att en förälder har den kunskapen?
– Nej, det kan vi inte. Men vi kan kräva att man är observant och lyssnar på sitt barn, och inte pressar på. Du kan som förälder också vara uppmärksam hur föreningen och tränaren agerar och hur tonen är. Vad ställer tränaren för krav på barnen och ungdomarna? Riskerar man att förlora sin plats om man inte är med på träningar eller en match? Hur troligt är det då att idrottaren lyssnar på kroppens signaler? Den attityden till skador är viktig att uppmärksamma.