Vi borde värna om vattenpolo
PARIS.
På OS sista dag avgjordes OS hårdaste sport.
Under ytan.
Frågan är hur länge det kommer att vara så?
Kan en vattenpolo-match förklara världen?
Det beror på vilken vattenpolo-match som åsyftas, och med vilka ögon du ser på världen.
Tidernas mest berömda avgjordes i Melbourne veckorna före julen 1956, den skulle kunna användas som historiaundervisning under flera läsår.
Under avstaliniseringen efter Josef Stalins död började Ungern lätta lite på det kommunistiska trycket, vilket inte uppskattades av Nikita Chrusjtjov som gripit partirodret i Sovjet.
Händelserna eskalerade i Ungernrevolten när Röda armen rullade in i Ungern och slog ner det folkliga upproret stenhårt.
Nära 3000 ungrare fick sätta livet till, flera hundra avrättades, 20 000 fängslades.
Uppe i bergen låg ungrarnas vattenpolo-landslag på ett träningsläger inför OS och de kunde aldrig återvända hem till sina plågade, kanske dödade, familjer och vänner innan turneringen i Melbourne började.
Sent i turneringen drabbade Ungern och Sovjetunionen samman och matchen har blivit känd som ”Blodbadet i Melbourne”.
Den svenske domaren Sam Zuckerman tappade matchen och en klassisk bild visar den ungerske spelaren Ervin Zádor med blodigt ansikte, det sägs att vattnet i bassängen färgades rött på grund av det våldsamma spelet och utvandrande ungrare i arenan eldade på hatstämningen ytterligare.
Ungern slog Sovjetunionen, blev olympiska mästare, hemma firades de som nationens hjältar men i samma ögonblick bestämde sig Ervin Zádor och flera lagkamrater för att inte återvända hem efter spelen.
Vattenpolo är den äldsta OS-lagsporten, den infördes på det olympiska programmet 1900 och alla som har sett vattenpolo, om så bara en liten glimt, förstår att den är tuff.
En kombination av brottning, simning, handboll, rugby.
En bra vattenpolo-spelare är stark som en oxe, uthållig som en ardennerhäst, stryktålig som en oljetank.
Men, bara för att sporten är OS äldsta lagsport betyder det inte att den är skyddad.
Precis som många andra sporter har vattenpolon infört videodomarsystem och nu är det plötsligt möjligt att titta närmare på vad som händer under ytan.
Många funderar nu över hur det ska användas, och hur det kommer att påverka sporten i framtiden om fulknepen i djupet ska granskas och bestraffas.
Utanför La Défense Arena träffade jag den svenske vattenpolo-domaren Alexandros Vlastos som också spelat vattenpolo i många år.
– VAR är komplext, vi har haft det i några år, och de ändrar från mästerskap till mästerskap, hur domarna ska använda det. Teoretiskt går det att titta under vattnet, det har hänt ett par gånger att domarna gjort det, men än så länge görs det inte så ofta.
Vad skulle det innebära om man började?
– Det skulle förändra spelet i grunden, mycket av spelet avgörs under ytan, man tar otillåtna grepp för att skaffa en fördel, håller i byxorna, sparkar, låser fast, drar sig framåt. Framförallt i spelvändningarna.
Under ytan, sjöng Uno Svenningsson.
Finns stora och små.
Det är sant när det kommer till vattenpolo, och då är det kanske inte främst alla i speedos noga instoppade Ćevapčićis jag tänker på.
De allra flesta vattenpolo-spelare är fysiska praktexemplar, och därför är det också charmant när en spelare som Kroatiens Josip Vrlić kastar sin badrock.
Den kroppen skulle kunna dyka upp i Haganäsbadet, men jag skulle likförbannat inte vilja möta honom, varken i en vattenpolo-match eller på Skummeslövs bilstrand.
Det löddrade upp till en ny klassisk OS-vattenpolomatch i Paris den sista tävlingsdagen, när Kroatien mötte Serbien.
Slaget om Balkan.
Nog hade den här matchen också kunnat förklara världen.
Såren efter det oerhört grymma Balkankriget är långt ifrån läkta, det är knappt att skorpan stelnat, och frågan är om det någonsin kommer att läka ut.
Det finns för stunden en viss nationalistisk dragning i bägge länderna och relationen har inte blivit bättre sedan Kroatien gick med i EU och NATO, samtidigt som Serbien fortfarande står utanför och i stället har försökt bli bundis med Ryssland och Kina.
Tornade det upp sig till ett nytt olympiskt blodbad?
Nej.
Det blev ett kramkalas.
Enligt den kroatiske journalisten Hrvoje Sliskovic på Jutarnji List är vattenpolo sällan skådeplatsen för den typen av råbarkad och våldsam nationalism.
Undantag finns, under EM i Slovenien 2003 utbröt kravaller på läktarna när Kroatien mötte Serbien i final.
– Se dig omkring, säger han.
– Supportrarna hänger på samma ställen. Det där är oftast kopplat till fotbollen, eftersom de har en annan kultur och historia och tydliga ultrasgrupperingar. Här håller de flesta ihop, och många spelare är goda vänner eftersom de spelar i samma klubblag. Vattenpolo-världen är inte så stor.
Kroatiska supportrar stoppade in mig i en vattenpolo-mössa utanför arenan, och väl inne höll nästan 15 000 supportrar sams hela matchen.
Serberna stack iväg tidigt och Kroatien började laborera med försvaret, de bytte målvakt och skruvade på det som gick att skruva på men hade svårt att krypa närmare.
Jag ska inte ge mig på en djupare analys än så, men jag har lärt mig en sak i det här yrket.
Fascineras av allt.
När dessa härliga köttstycken till spelare hänger på varandra, drar i sin motståndare, trycker ner sin kombattant under vattnet, vänder på spelet eller bara sprattlar till, då är det som att ett stim med kattfiskar letat sig in i den olympiska bassängen. .
”Utvisningsbåset” är en liten ruta ute i hörnet, en utvisad spelare måste simma dit och under skam trampa vatten tills utvisningstiden har gått ut.
Spelet påminner om både handboll och volleyboll, bollen passas blixtsnabbt runt, ju snabbare det går, ju lurigare passningarna är, desto större är chansen att hitta en lucka för ett skott, när blocket inte är på plats.
En form av ”japan” används ibland, när bollen lyfts in till en reslig i mitten, som bara styr bollen vidare i mål.
Regler finns, men be mig inte att förklara dessa.
Och under ytan vill jag inte veta vad som pågår, det är en del av charmen i detta gladiatorspel i väta.
Serbien höll undan och vann sitt tredje raka OS-guld, Nemnanja Vico grät som ett barn och en annan serb hängde upp en flagga på målburen och kysste den.
De serbiska tränarna for i vattnet med skor, kläder och ackrediteringar på, och bara sekunder efter slutsignalen kramade kroatiska förlorare om sina serbiska betvingare.
Jag tror till och med någon kysste sin motståndare på kinden.
Det är inte lätt att förklara vattenpolo för någon som inte begriper, särskilt inte om den som ska förklara det inte helt förstår.
Men ibland är bara att känna efter i magen.
Vi borde värna om en idrott som vill att det otillåtna ska vara kvar, bevara det som sker i smyg, anser att det nog ändå är bäst att ingen kollar vad som egentligen hände.
Det är en del av spelet, charmen, med vattenpolo, och till en OS-skådeplats likt den här kommer ingen som inte lagt ner allt, och gjort det utan att i ekonomiska termer fått särskilt mycket betalt.
Det finns en elitserie hemma i Sverige, och en allsvenska.
I vattenpolo alltså.
Jag antar att de inte helt har kopierat ishockeyns kvalmekanism och jag tycker faktiskt att ni ska kolla upp om det finns ett vattenpolo-lag i er närhet.
Hittar ni ett, gå dit och se en match.
Bjud på en uppmuntrande gest.
Det är en fascinerande sport, fysiskt, tekniskt, taktiskt, och det är alltid fint att se storvuxna karlar trampa vatten och ta väl hand om varandra.
Serbien vann med 13-11 och är olympiska mästare igen.
Det kanske inte i detalj förklarade världen den här gången, men OS slutade i alla fall med en ärlig kamp.