Kräkmonstret är den lilla, lilla skillnaden
JÖNKÖPING. Kräk eller monster?
Det finns många namn på Per Ledin.
Det här slutspelet har vi fått lära oss ett nytt epitet: kräkmonstret Per Ledin. Återigen är det han som är den lilla, lilla skillnaden.
Det var en intressant match.
Defensiv, äckligt disciplinerad hockey. Lasse Falks minne.
Vi som vant oss vid den primitiva kanadensiska varianten av dump and chase – dumpa pucken i sarghörnan och jaga – fick se något slags tjonghockey. Spelarna vågade inte ta sig till blå linje för att slå pucken in i anfallszon och jaga – de slog iväg pucken från egen zon mot mittzonen istället och tillfällena när de lyckades få den ändå in i anfallszonen var ganska lätt räknade.
Det är möjligen effektivt.
Men eftersom de här matcherna stundtals går i nationell television så borde coacherna – de gamla Lasse Falk-spelarna Challe Berglund och Kent Johansson – kanske tänka på att folk gärna ser så kallade anfall också.
Hela eftersnacket handlade om vilken underbart underhållande disciplin tränarna sett.
De njöt. Jag hade lättare att hålla mig för skratt.
Det här slutspelet har Per Ledin har någon gång då och då stulit rubrikerna, men inte för att ha skrikit dumheter eller för att spela fult, utan för att han arbetar hårt och dessutom kryddar det med att spela högkvalitativ hockey.
Sen är det det här med sjukdomen.
Han äter penicillin, men den biter tydligen inte riktigt på hans avtrubbade småbarnspappagener, utan lungorna orkar inte med riktigt, så han kräks hela tiden.
Det har varit så i flera matcher.
Ledin jagar som en Duracellkanin...
Han förklarade redan i kvartsfinalerna efter en match hur hans kropp inte fungerar riktigt som den ska. I går spydde han i en papperskorg mitt under match. Inte för showens skull utan för att, ja för att han är Per Ledin, kanske.
Men det är egentligen inte det intressanta.
För det märkliga är att han däremellan producerar den mest purfriska checkinghockey som man överhuvudtaget kan se. Han jagar motståndare som en Duracellkanin. Jagar, jagar och jagar. Och han drar inte på sig några dumma utvisningar, som nästan alla jagande Duracellkaniner brukar göra.
Istället åker han ut och spyr lite.
Bara så där. Hockey à la Per Ledin 2008.
Jag skriver inte det här för att glorifiera en dumdristig attityd. Jag antar att HV:s läkarteam har koll. Man ska inte ta ut sin kropp när man har en infektion. Hur Ledins kropp fungerar förstår jag inte. Bara att den fungerar på is.
...och lyfter Jämtin
Det intressanta med hans insats just nu är att det så tydligt syns att han gjort Andreas Jämtin till en bättre hockeyspelare. När Ledin inte dummar sig vågar inte Jämtin dumma sig. Jämtin slår till och med passningar ibland.
Medan Jämtins gamla lekkamrat Emil Kåberg bara är en spillra av sitt gamla jag – sex minuters speltid i går – har Ledin lyft sin nya lekkamrat Jämtin.
Så kan saknaden och ledarrollen beskrivas.
Jag klagade på HV 71:s powerforward Martin Thörnberg efter förra matchen för att han filmar som en dålig b-skådis, eller snarare h-skådis.
Slut med det i går.
Det innebar att Thörnberg blev en bättre hockeyspelare, gjorde det viktiga 2–0-målet efter en fantastisk viljeinsats där han vräkte bort Timrås Kalle Koskinen.
Tidigare hade han antagligen ramlat som en Pippo Inzaghi.
Nu stod han upp som en hockeyspelare.
Hoppas tränarna slutar fega så att defensiven dör något på torsdag i sjätte matchen när Timrå måste vinna.
För min sanning är trots allt den här: det är det laget som till slut anfaller som vunnit de fem första matcherna.