En av de mest briljanta matcher jag sett
QUÉBEC. Det dansar ryska indianer runt omkring mig.
Ja, faktiskt.
Några tusen ryssar firar som en nation som återfått sin frihet och kanske är det just det den gjort.
Själv är jag bara lycklig över att fått vara med om en av de vackraste och mest briljanta ishockeymatcher jag sett.
Jag tittar på spelarna när de ryska fansen i sina ryska matchtröjor och inköpta indianskrudar dansar ut i den gamla arenan som byggdes 1951 och är lika luggsliten som den gamla sovjetiska hockeymaskinen varit i åratal.
Jag står och tittar på Fedorov och Ovetjkin.
Den gamla generationen – och den nya.
Fedorov står med sitt askgrå ansikte med små inslag av gula nyanser av levande hud och ser lika lycklig ut som ett barn på julafton. Som han väntat. Som hans gamla sovjeter väntat.
För första gången sen 1993 vann de någonting.
Fedorov vann guld i junior-VM för gamla Sovjet 1989, guld i VM för fullvuxna samma år och ännu ett guld året efter. Därefter har det varit nationellt mörker för honom.
En påminnelse om en tid som flytt
Nu står han och fingrar på pokalen. Lägger händerna på den. Bakom honom står Ovetjkin och hoppar på sina skridskospetsar som en isprinsessa i iver för att komma fram och lägga händerna bredvid Fedorovs. Så har han stått och hoppat på tåspetsarna långa stunder under hela matchen i ren upphetsning.
Nu når han fram och han står bara och gapar och skriker och tårarna rinner precis som de gör för Ilja Kovaltjuk, den mest uppenbara matchhjälten hockeyvärlden sett. Han står bakom dem och tårarna bara rinner i en ström, lika ostoppbar som vodkaflödet hos mina ryska indianvänner och en rysk hemmanation som redan börjat fira, enligt mobilrapporter till de ryska spelarna.
Det är då jag inser hur stor den här segern är för den luggslitna ryska nationen.
Den sovjetiska nationalsången strömmar ut i hallen, som en annan påminnelse om den storhetstid som flydde. I veckan spelade ett ryskt lag Uefa-cupfinal och vann – med oligarkpengar i bakgrunden – och nu vinner Ryssland hockey-VM.
En sportindustri att vara stolt över
Det är lite som på den gamla goda tiden när vanligt folk saknade pengar men i alla fall hade en sportindustri att vara stolt över. Det här var bra för hockeyn, säger alla, och det var det nog. Den ryska sportsjälen reser sig.
Ryska gaspengar planerar ta över hela den europeiska ligan och på sikt kunna konkurrera med NHL.
Sanningen är att jag tror att de kan lyckas. Jag tror att även det kan vara bra för hockeyn.
Jag har sett många spännande hockeymatcher.
Det här var en av de allra mest dramatiska.
Men det som gjorde den till den kanske den allra bästa match jag sett var den unika spelkvaliteten. Jag tror aldrig jag sett två lag med så många exakta spelare som med små delikata medel dominerade sina isytor.
Ovetjkin, till exempel. Som om inte hans teknik var tillräcklig spelade han tuffare än till och med Douglas Murray. Hans tacklingsdueller med Doan var en briljant match i matchen.
Kanada hade Heatley, Spezza, Staal, Nash, Getzlaf och den magiska backen Mike Green som var strålande i varje moment.
De hade ledningen med 3–1 och chansen att avgöra i ett dubbelt powerplay. Märkligt nog blev de loja just då och där tappade de matchen.
Efter det mötte de en Ovetjkinpå tårna, en Fedorov som spelade så intelligent som han någonsin gjort och en Kovaltjuk med energi att avgöra två gånger under en och samma match.