Hur ofta ser man en hockeyspelare som slår en vänster – och träffar?
LINKÖPING. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Här skrev man att HV skulle vinna om de hade koll på förstakedjan i LHC.
Här skrev man att Ledin och Ward och de andra blivit fromma som lamm och lika disciplinerade som kinesiska OS-värdinnor.
Det blev verkligen inte som man tänkt sig...
Ingen hade kunna förutse den här förstamatchen i SM-finalserien mellan HV 71 och Linköping.
Okej, att LHC vann, det hade jag nog räknat med. HV 71 förlorade första matchen både mot Skellefteå och Timrå, så det var knappast överraskande att de skulle sova sig igenom starten igen.
Men sen – vad var det egentligen som hände?
Jag menar – som en liten detalj – hur ofta ser man en ishockeyspelare slå en klockren vänsterkrok som verkligen träffar? Och ni kunde alla se i tv hur Carl Gunnarsson föll som en träffad boxare när David Fredriksson gjort sitt. Simmiga ögon.
Jag tjuvlyssnade på några LHC-spelare efter matchen, de skrattade förtjust. Vilken klocka, sa de. Och det var det. Jag har sett många boxningsmatcher och det är såna här träffar som är farligt, huvudet vrids, nervtrådarna dras isär, inte nyttigt för hjärnan.
Gunnarsson spelade vidare, men det borde han kanske inte gjort. Han hade haft några tunga sekunder. Först en massiv Per Ledin bakifrån - matchstraff. Sen 100 kilo bakom David Fredrikssons vänster.
Knappast spelets idé
Jag vet inte hur domarbasen Peter Andersson tänker, han sa att han skulle titta på en del detaljer i matchen, men att slå en spelare stenhårt i huvudet är ju knappast förenligt med spelets själva idé. Det kan inte ens Jönköpings ståplatspublik tycka.
Fredriksson fick inte ens utvisning.
Men det berodde nog mest på att Thomas Andersson hade Ledin att hålla ordning på. Ledin fick matchstraff och LHC fem minuters powerplay. Knappast den typen av disciplin som tagit HV till final i år.
Apropå att saker inte blir som man tänkt sig: igår skrev jag att Fredriksson håller på att få sitt genombrott i årets slutspel.
Det var dock inte som boxare jag hade tänkt mig...
Sen var det det här med förstakedjan.
Den var bra. 1–0 kom efter en fin kontring som inleddes med att Johan Davidsson crosscheckades tre gånger i ryggen (!) av Josef Melichar. Mårtenssons skridskoåkning var snabbare än jag trodde medan hans passning till Mattias Weinhandl var exakt så timad som jag förväntade mig.
Weinhandl passade å andra sidan lika utsökt till Mikael Håkansson som kunde göra 4–1. Det var, skulle jag vilja påstå, en fullständig och nästan förnedrande upprullning av guldfavoriterna. Louma drällde medan Weinhandls teknik var i världsklass. Varken mer eller mindre.
Det var vackert.
Men sen vet jag inte om det var så mycket mer med den där superkedjan och superduon.
Fjärdekedjan var fantastisk
De som istället visade att de ville vara bäst var – fjärdekedjan. Ni vet den där lilla gruppen som alla lag har som får spela lite grand då och då och mest är till för att mala ner och trötta ut motståndarnas stjärnor.
Fjärdekedjan är av urgammal tradition hockeyns egen lilla slasktratt för dem som blivit över.
I LHC hette de i går Tim Eriksson, 26, Kim Staal, 30, (och dessutom dansk) och Patrik Zackrisson, 21.
De var – hoppsan – alldeles fantastiska.
Kim Staal gjorde 2–0 efter att Daniel Grillfors och David Petrasek inte alls hunnit med.
Tim Eriksson gjorde 3–1 efter en förvirrande retur mot sargen efter att Mikko Louma och David Petrasek inte alls hunnit med.
Patrik Zackrisson gjorde 5–3 efter att Johan Åkerman och Pasi Puistola inte alls hunnit med.
Fjärdekedjan var som bäst i tredje perioden efter sex-sju minuter när LHC sjabblat bort sina fem minuters powerplay och höll på att tappa greppet.
Det började med att publiken tog tag i händelserna och skapade ett enormt tryck – och fjärdekedjan hakade på och visade att de fattat att det var allvar.
Där avgjordes matchen.
Ny match i morgon.
Jag tror att HV känner en ganska tydlig press: de har helt enkelt inte råd att förlora den matchen.
Det är LHC:s fjärdekedja för bra för...