Niva: En innehållslös och steril icke-match
MANCHESTER. Vissa uppskattar zonförsvar och andra gillar dribblers, några fingranskar taktiska detaljer medan andra mest önskar sig målfester.
En sak tycker jag ändå att vi borde kunna vara överens om
Det här var en match att glömma snarare än en Champions League-semi att minnas.
Till sist utbröt till och med en fotbollsmatch här.
Det krävdes några tappade bollar i farliga omställningslägen och några missade markeringar på fasta situationer, men när Real Madrid pepprade på mot skyttevärnet Joe Hart under en uppfriskande femtonminutersperiod så påminde upplevelsen mer om en semifinal än ett seminarium.
Fram till dess – en gråfärgad vägg som långsamt torkade, en trögjäsande deg som vägrade lyfta sig ur sin bunke. Ett långt och utdraget och ingenting.
Och nä, det är klart att det inte var dåligt på så sätt att spelarna var oskickliga eller att lagspelet var ihåligt eller att engagemanget saknades.
Men när den där spaden är både rostig och färglös och trubbig kan vi faktiskt kosta på oss att beskriva den som en rätt dålig spade.
”Skit på en pinne”
Var det här en fängslande taktisk schackduell? En tålmodsbaserad riskkalkyl från Manchester City? Ett proffsigt beställningsjobb av Real Madrid?
Jo, vi skulle kunna välja vilken som helst av de infallsvinklarna och gömma oss bakom en slöja av fotbollsförståsigpåande, men vi skulle samtidigt också gå över gränsen till koketteri.
Mer än något annat var det här en steril, innehållslös icke-match. Det var den typen av Champions League-semi som självaste Jorge Valdano – högbrynt intellektuell som han är – en gång beskrev som ”skit på en pinne”.
Stjärnan som gjorde starkast avtryck? Det var ju han som inte ens kom till start, han som istället satte sig på bänken med CR7-brandade skor och gyllene hörlurar och tittade på Instagram-filmer på sig själv.
Händelsen som diskuterades mest? Det var när en 43-årig tränare slet sönder sina kostymbyxor för andra Champions League-matchen i rad.
På förhand hade annars Eastlands värmt upp för en match arenan aldrig tidigare skådat. Även om vi snart får lov att sluta dra paralleller till tredjedivisionsförlusten mot York varje gång Manchester City spelar stormatch så förstärkte hemmapubliken känslan av surrealism med sin sångrepertoar från gamla tider.
Inte ens tio minuter hade gått av Champions League-semifinalen mot Real Madrid när arenan vibrerade av den där sången de brukade sjunga i Mansfield, Wrexham och Lincoln.
– We never win at home and we never win away. We lost last week and we lost today. But we don't give a fuck, cause we're all pissed up. MCFC – OK!
Aldrig nära segern
Numera förlorar de inte särskilt ofta vare sig hemma eller borta – men den här kvällen var de aldrig nära att vinna heller. När matchen försiktigt trevade sig upp ur sin mittfältsfälla var det Real Madrid som fick klart mest uträttat.
Ingen Ronaldo och ingen Benzema, men en totalfokuserad försvarsinsats och en anfallstrio som i alla fall aldrig förlorade löpviljan.
Hade det inte varit för Joe Hart hade Real Madrid vunnit den här matchen, men i slutändan var det ändå passande att den slutade 0-0.
För båda de inblandade klubbarna är det ett fullt acceptabelt resultat. För mer neutrala åskådare är det helt okej att vara besviken.
Att önska sig målchanser och attackvilja gör dig inte till en tom och ytlig tingeltangeltittare. Det är ingen fotbollsmoralisk skyldighet att vid varje givet tillfälle anstränga sig för att uttrycka beundran för en prickfri defensiv ansvarsfördelning.
När en Champions League-semi passerat förbi så spårlöst att den är svår att minnas redan tio minuter efter slutsignalen – då har den inte genererat någon stor fotbollskväll.
Då kan vi dra ett streck över matchen, avsluta analysen och titta framåt snarare än att tänka tillbaka.