Anrell: HV:s bästa match i slutspelet
– och ändå förlorade man med ett magplask
JÖNKÖPING. Tillbaka på ruta ett. 2–2 i matcher.
Det märkliga var ju att HV gjorde sin bästa match på hela slutspelet och ändå förlorade man med ett magplask.
Förmodligen kommer den här rekordjämna finalserien att avgöras i sudden death – i match nummer sju...
Det såg inte ut som om det kunde bli Djurgårdens match, men det kunde det verkligen.
Inga egna supportrar på läktarna.
Bara lite utspridda bortafans här och där i publikhavet och en del av dem var om sanningen ska fram ganska uppretade efter att ha blivit visiterade av polis utanför arenan – bara för att de pratade stockholmska. Se där en lite speciell svensk form av apartheid, men det kanske blir så när man kastar hela ölglas fulla med kiss på spelarfruarna i HV71. Inte trevligt.
Och riktigt trist stämning blev det när Djurgårdens styrelse inte fick komma in och lyssna på Hardy Nilsson på presskonferensen efteråt i går.
– Det här ska vi komma ihåg, surade styrelsen lite hotfullt och det var rena högstadiekänslan. Fy bubblan.
Ölvestad bäst i Djurgården
Match fyra hade ett helt annat ansikte än match tre. Den tillknäppta totaldefensiven var ersatt av ett HV 71 som pumpade på på max i första perioden och spelade ut Djurgården.
Sen kom stockholmarna ut i andra perioden som ett helt nytt lag – verkligen helt nytt, Hardy Nilsson hade praktiserat ett klassisk helpdeskrecept och byggt om hela skrivbordet och prövade omstart.
Alla kedjorna var ombyggda och det fungerade verkligen. Kyle Klubertanz kvitterade nästan direkt och även om det var ett felaktigt mål eftersom han var en sjätteman på isen så var det ett konsekvent mål. Djurgården förtjänade det.
Det såg ut exakt som i de tidigare matcherna när Jimmie Ölvestad trampade runt i full fart på vänsterkanten och så gick HV 71:s försvar bort sig i mitten. Precis som vanligt.
Det var som vanligt målvakternas match. Både Stefan Liv och Gustaf Wesslau var strålande, även om Wesslau hade en period i andra perioden mellan tolfte och artonde minuten när han släppte returer på alla puckar, även de enkla. Det var första gången Wesslau darrade.
Ölvestad var Djurgårdens bästa. Han arbetade stenhårt hela tiden och gjorde några av de där uppåkningarna som han är nästan ensam om just nu i svensk hockey. Teemu Laine skulle kunna göra dem, men hans teknik och kraft håller inte riktig. Ölvestad körde i tredje perioden ifrån hela HV 71 och passade en helt ren Kristofer Ottosson som var så ren att han inte vågade skjuta.
Pinsamt att HV inte gjorde mål
Matchen avgjordes när HV spelade fem mot tre i 1.49 utan att kunna göra mål.
Det var lite pinsamt.
Kanske kan man också säga att matchen avgjordes när Andreas Falk fick en smäll på foten och tvingades utgå en lång period under sudden death. De minuterna han var borta jobbade Johan Davidsson dubbla pass. När Davidsson skulle försvara efter 19 minuter i sarghörnan var han så trött att han inte orkade hålla emot utan pucken kunde gå till Marcus Nilson som kunde slå en briljant passning till Marcus Krüger som hade helt öppet mål.
Inte Davidssons fel, naturligtvis, han bar långa stunder HV. Men även lagkaptenen visade att han kunde bli trött till slut.
Dif:s taktik livsfarlig
Djurgården vann i går och även om de inte dominerade vann de rättvist på sin smarthet. De väntade ut HV:s offensiv och lurade dem in i de fällor som behövdes.
Jag tror att den taktiken kan lyckas en gång, men den är livsfarlig att använda igen. HV var bättre än Dif i match tre, i går var de ytterligarare en klass bättre.
Jag tror att Djurgården måste upp minst en nivå för att vinna två matcher till, som krävs för att ta hem guldet. Men å andra sidan är den här rekordjämna finalen omöjlig att förutsäga.
Förmodligen avgörs den i sudden death i match sju.
Kanske hade det varit bättre om den spelats i en match.
En gigantiskt Superbowl på neutral plan. Utomhus. Ullevi kanske. 60 000 på läktarna. Men frågan är väl om det skulle gå att skilja dem åt ens då...