Anrell: Bästa SM-finalen någonsin
HV tar inte guld på lördag – och Dif gör rätt som portar HV:s supportrar
JÖNKÖPING. Jag har aldrig sett något liknande.
Det här är den jämnaste, den roligaste, den mest spännande, den mest dramatiska – och den bästa SM-finalen någonsin.
Hur det slutar? Jag vet inte om jag bryr jag mig längre, bara den här fantastiska föreställningen aldrig tar slut...
Vi har haft några verkliga klassiker. SM-finaler som skapat hysteri både bland fans och finsmakare.
2003 möttes Färjestad och Frölunda och det blev 4–3. Bra matcher, men inte i närheten av HV71–Djurgården 2010.
1999 möttes Modo och Brynäs och det var en klassiker där bröderna Sedin skulle slakta Brynäs, men förlorade i avgörande matchen med 4–2. Bra matcher, men inte i närheten av HV71–Djurgården 2010.
1998 möttes Djurgården och Färjestad i en klassisk avgörande match i Globen som avgjordes i sudden death när Greger Artursson gjorde guldmålet mellan benen på Tommy Söderström. Bra matcher, men inte i närheten av HV71–Djurgården 2010.
1994 möttes Malmö och Modo. Jag behöver bara säga Foppa. Bra matcher, men inte i närheten av HV71–Djurgården 2010.
Och så vidare.
Det finns många stora matcher. Många klassiker. Men ingenting går upp mot det som händer just nu.
Fem matcher spelade. Fyra sudden death. Det går inte att skilja de här lagen åt på normalt sätt. De kan hålla på hur länge som helst.
Trotsar all rimlig dramatik
Trots att en match som den i går ser rent statistiskt ut som om HV 71 hade spelat ut Djurgården i nästan fem perioder så syntes det inte på jumbotronen.
Djurgården dominerade i målprotokollet.
HV 71 på isen. HV vann skotten med 46–22. Målmässigt höll de på att hamna totalt i ödemarken när Djurgården, trots ett ganska svagt spel, lyckades ta ledningen med 3–0.
Det är det här som är så fantastiskt. Det man tror sig se på isen är inte det som i själva verket händer. Det lag som är utspelet är i själva verket det lag som håller på att lura brallorna av sina motståndare, rent taktiskt och psykologiskt.
Det vi kommer att få se i morgon är en upplösning som kan trotsa all rimlig idrottslig dramatik.
HV 71 med läge att ta hem SM-guldet möter Djurgården på Hovet, den arena som det här slutspelet har satt en helt ny nivå på hur supporterskap inom svensk hockey kan se ut. Det har varit matcher som ingen annan sport i Sverige kunnat erbjuda nån motsvarighet till, läktarmässigt och dramatiskt. Tack vare Djurgårdens publik.
I morgon spelar de inför enbart djurgårdare. HV:s supportrar är portade. Jag tycker Djurgården gör rätt.
Tonläget mellan klubbarna har skruvats upp. Vinner HV innebär det att de enda som är närvarande är 8 000 djurgårdare. Herregud, jag bävar för hur det kommer att se ut. Hur det kommer att gå. Jag minns fortfarande vad som hände efter Färjestads seger i Globen 1998. Det var inga barntillåtna scener, vare sig i Globen eller utanför.
Men den dagen, den sorgen.
Jag tror inte att HV 71 vinner något guld lördag kväll i Hovet. Jag tror att Djurgården vinner, och att de vinner i sudden death, med den ologiska logik den här finalen erbjuder.
Men den dagen, den sorgen, som sagt.
Gårdagens match var fantastisk. Djurgårdens 3–0 var ologiskt logiska. Deras defensiv fungerade, de fick de där enkla målen, som man får om man sköter sin defensiv. Det såg nästan ut som 1–3–1 hockey. Lasse Falk. Tokdefensiv. HV vann skotten i period ett med 16–4.
Brutal HV-offensiv
Sen kom den där skönt desperata upphämtningen när HV satsade på en ännu brutalare offensiv. Sköt på allt som rörde sig. Flyttade äntligen in spelare framför Gustaf Wesslau. Vågade ta risker, sejfade inte. Chansade. Teemu Laine var magikern. HV:s egen Harry Potter. Allt han rörde vid blev magi eller kaos.
Och all osannolikhet blev sannolik.
Andreas Holmqvist dubbla roller av hjälte och syndaback. Oscar Sundh som var förbannad sist för att han förlorade tänder och en match. Nu kvitterade han.
Jag kan knappt vänta
Johan Davidsson som hade chansen att göra segermålet i slutsekunden efter allt strul senast.
Och samme Davidsson som regisserade upplösningen med sin smarta tekning.
Minsta miss där hade kunnat lett till ett baklängesmål. Det blev segermål istället. Det enda jag tänkte då är att hockey verkligen är en fantastisk sport.
Match igen i morgon.
Nya hjältar, nya offer.
Jag kan knappt vänta...