Låt en riktig idrott få chansen istället
Brenning: Har lurat oss alla att de är en tävlingsidrott
Se allt från OS i Pyeongchang på Kanal 5 och Kanal 9 eller streama på Eurosport Player.
PYEONGCHANG. Harlaut, Harlaut – är det någon vid liv där ute?
Någonstans på en glaciär har svenska guldhoppet Henrik Harlaut slagit upp ett nödtält.
Stavarna är pinnar och den gigantiska jackan tältduk där den övriga truppen just nu sitter i luvan och firar att ”alla är glada, alla är hela och vi har fått otroligt bra reklam för vår sport”.
Henrik Harlaut var herrtävlingens överlägset största guldhopp, Jennie Lee Burmansson ledde damernas världscup, Oscar Wester vann herrarnas kval och Emma Dahlström var bäst av alla i damernas motsvarighet men när OS-tävlingarna i slopestyle sammanfattas fick Sverige som bäst en åttondeplats. Henrik Harlaut tog sig inte ens till final.
– Vi åker ändå härifrån glada. Alla är hela, alla är glada och vi har fått otroligt bra reklam för vår sport, sa förbundskapten Patrik Hopstadius.
Och han menade verkligen det!
Det är en parodi
Häromdagen stod jag i målområdet efter damernas slalom och såg Emelie Wikström försöka sammanfatta sina känslor. Hon var som en enda stor gryta av intryck, värderingar och upplevelser när hon bokstavligt talat skrattgråtande försökte få oss att förstå hur hon i samma ögonblick kunde vara bedrövad över sitt eget andraåk men själaglad över lagkompisen Frida Hansdotters guld. Hon grät av båda skälen.
Det var så mycket känslor att det slog mot mitt eget bröst som en murbräcka. Det var helt omöjligt att inte låta sig påverkas av det. Det enda jag känner när jag talar med slopestylelaget är ren och skär irritation.
Slopestyle är för mig inget annat än en ytlig fritidsgård för unga vuxna med självskadebeteende. En sport där fasaden är det viktigaste och historiska tävlingar refereras till som ”bra reklam”.
Det är knappt heller någon som förstår reglerna. När Oscar Wester precis stått för hela kvalets poängmässigt bästa insats står lagkamraten Jesper Tjäder utan förmåga att berätta om åket ens kommer leda till en final innan domarpoängen kommit. När Henrik Harlaut till sist hittat till den mixade zonen avbryter han en intervju för att se slutet på vad han då kallar ”det bästa åk jag sett i hela mitt liv”. När domarpoängen kommer upp får åkaren låga 76.
Det är en parodi.
Varför ska vi bry oss?
Men det allra mest provocerande är att ingen verkar bry sig det minsta om hur det går. Det viktigaste är att det är skitkul på träningarna, att alla är glada och att hela tillställningen är fet. I målområdet jublar åkare som precis missat medalj och i den mixade zonen kramar de påhejande ”journalisterna” ivrigt tävlanden från alla nationer. Alla bryr sig om varandra men ingen bryr sig egentligen om själva tävlingen.
Det är kärlek och omfamningar överallt men jag vill helst av allt bara hitta en stor hög med kramsnö, baka mig en rejäl ismacka och mula mig själv till medvetslöshet. Då kanske jag i alla fall får åka helikopter härifrån.
För om ni inte bryr er, varför ska jag då vara här? Varför ska de framför tv-apparaterna gå upp i ottan en söndag om det varken gör till eller från hur det går för er? Varför ska SOK satsa pengar på er idrott om ni ändå inte har särskilt stort intresse i hur det går i tävlingarna. Till sist är jag tvungen att fråga Jesper Tjäder, som försvann redan i kvalet, rakt ut.
När vi talar med idrottare från många av de andra sporterna är det så mycket känslor. De är hålögt besvikna eller överlyckliga men på er är det väldigt svårt att se hur ni egentligen mår. Vad beror det på?
– Vi har mycket annat. Filmprojekt och andra tävlingar som X Games, svarade Tjäder.
Sportchefen Stefan Karlsson refererar i sin tur till OS som ”en tillställning”. Okej att OS inte är störst för extremsporten men ska de då överhuvudtaget vara med på programmet?
Låt andra få chansen istället
Slopestyleåkarna slåss just nu hårt för att även få med big air på OS-programmet men har mött motstånd då IOK i så fall måste stryka en annan gren. ”Det är en in och en ut”, som de själva konstaterat. Jag kan samtidigt meddela att det finns gott om andra idrotter som hade haft större behov av OS än extremåkarna. Gott om idrottare som hade behandlat de olympiska spelen med den respekt och värdighet som dess historia förtjänar.
– Det är en skidtävling och sen har man livet och existensen, sa Patrik Hopstadius på frågan om den svenska insatsen i OS var ett misslyckande.
Ja, men för många idrottare är OS just hela livet. Låt dem då få chansen istället!
Att referera till ”andra filmprojekt” efter en OS-tävling är i andra idrotter så otänkbart att det knappt går att hitta en vettig jämförelse. Men tänk om Anitha Östlund hade dansat ur ut konståkningstävlingen efter en jumboplats med mungiporna uppåt för att hon ska spela karaktären Blixten McQueen från ”Bilar” i Disney on Ice i Globen nästa vecka.
Nej, det vi såg i backarna här i Sydkorea på söndagen var ingen idrott. Det var en gigantisk fritidsgård för kompisar med ett gemensamt intresse. Som en filatelisamling i Skövde eller en målarklubb i Alingsås. Med den enda skillnaden att deltagarna här lyckats lura världen att de faktiskt ägnar sig åt en tävlingsidrott.