’Chicken Swedes’ kom till Globen och var värdelösa
Jag vet inte jag är en gnällig gammal gubbe, men är det inte något fel på en serie där man väljer att flytta premiärmatchen utomlands för att sälja tröjor och varumärken?
Inte i någon annan och någorlunda vettig sport skulle man komma en sån vildsint idé.
Inte i någon annan sport skulle fansen acceptera det.
Detta om detta.
Hemmalag som heter Detroit ska spela i Detroit – inte i Stockholm, även om Niklas Kronwall hade en del släkt på plats och det hade säkert de andra svenska spelarna också.
Svenskarna verkade också mycket riktigt skitskraja. Chicken Swedes.
Möjligen med undantag för Kronwall som var okej, och Jonathan Ericsson som faktiskt gjorde 1–1.
Jonathan Ericsson, säger ni undrande, men då kan jag rapportera att han är en av alla dessa unga talangfulla spelare som petats i Södertälje SK men som nu gör succé i NHL. Så kan det gå.
Gnälliga och osynliga svenskar
Henrik Zetterberg hade hela Njurundas prestationsångest hängande över sig.
Nicklas Lidström var praktiskt taget värdelös.
Johan Franzén var osynlig.
Tomas Holmström mest gnällig.
I St. Louis var Patrik Berglund den av alla de sex unga JVM-spelarna som syntes minst och slarvade mest med pucken.
Bäst på plan var den uråldrige Paul Kariya som vi minns från OS 1994 i Lillehammer när han slog den där straffen som Tommy Salo la sig på isen och räddade med ett skydd högt uppe i luften, ni minns.
Han är i Suddens och Foppas ålder och visade att sparar man bara på benhinnor, slemsäckar och motivation så kan man presterar även i mogen ålder. Age slog beauty. Kariya gjorde två mål.
Mycket bra var också åldrande skönheter som Pavel Datsyuk, 31, Kirk Maltby, 37, och Kris Draper, 38.
Ungdomarna som Eric Johnson och T.J. Oshie är framtiden i St Louis som gick till slutspel redan förra säsongen och säkert kan utvecklas till ett lag för finalplats om några år.
En kedja andades framtidstro
Detroit då?
Många säger att det här kan bli deras sämsta år på mycket länge. Försäsongen har varit usel med bara tre segrar på nio matcher. En av segrarna var dessutom mot Färjestad.
Och kanske är det så. En dynasti ersätts alltid av någon annan. Detroit som vinnarkoncept skapades genom att man kopierade New York Islanders sätt att jobba och scouta i början på 90-talet och nu är den eran kanske över. Lönetaket gör det allt svårare att hålla samma nivå under en lång period.
Nicklas Lidströms ålder gör det också.
Det spel han presterade i går var knappast motiverande för hans normala 25-30 minuters istid per match.
Age before beauty? Absolut. Men i går gillade jag bäst ungdomskedjan i Detroit med Ville Leino som karismatisk ledare. Han kan bli årets rookie, säger mina scouter. Ett mål i går och hela kedjan andades framtidstro.
Age before beauty? Inte alltid.
Var det kul det här? Tja, det var väl okej, tycker jag. Publiken var måttligt engagerad. Mera högaktningsfullt frågande och stundtals beundrande. Alla spelare är ju lite, lite bättre än sina motsvarigheter i elitserielagen.
Men mycket till drag var det inte.
Det kändes lite som om folk satt och tittade ömsom på sina biljetter och ömsom på isen och undrade om man inte får mer för 1 400 spänn nu för tiden ...
Man förstod att till och med min ständige vapendragare och NHL- fetischist Mats Wennerholm hade en tydlig svacka när han efter 18.43 i andra perioden tappade bort sig i funderingar som att ”Om Paul Kariya gifter sig med Anna Anka och de tar hennes efternamn så kommer han att heta Paul Anka.”