Cesc, Drogs & Rock n´Roll
Wennman: Chelsea i all ära men var ligger spänningen?
LONDON. Sitter bekvämt i kortärmat på Wembley. Semifinal i FA-cupen.
88 000 på plats. Halva arenan röd, halva blå. God stämning. Arsenal mot Chelsea. Arsene Wenger mot Guus Hiddink.
Kunde inte vara bättre. Kunde inte vara mer spännande, eller hur?
Fråga Stoke, Sunderland, Hull, Blackburn, Portsmouth eller Bolton.
Det kändes som en märklig krock av kulturer, som två främmande väsen som råkade besöka jorden samma dag:
På Wembley stod Wenger och funderade över om han skulle bytt in Arsjavin tidigare, om han gjorde fel som ställde Nasri och Song utanför startelvan, om 2–1-förlusten mot Chelsea var en mental sänkning – eller kanske bara sparade kraft inför Champions League-mötet med Manchester United?
På Britannia Stadium stod Stokes manager Tony Pulis och funderade om han skulle köpa en vit eller en svart keps inför dagens nervösa runda. Han hade rött regnställ, blickade ut över fairway och tänkte: järnnia eler driver? Hur gör jag för att gå på par? En poäng kan betyda miljoner för klubben.
Synnerligen ovanlig lördag, alltså.
Bottenstriden mer intressant
Det var giganterna med lyxproblem, de som inte vet vilken titel de bör prioritera, mot de tappra små som åkt ur allting och nu bara slåss för sitt liv i ligan.
Didier Drogba skickade Chelsea till FA-cupfinal genom sitt avgörande mål på Wembley. Det var rättvist. Det fick de blå fansen att gå bananas. Det bäddade för en tjusig avskedsföreställning för Guus Hiddink den 30 maj.
Men så dags har Chelsea kanske redan vunnit Champions League. Kanske till och med vunnit ligan. Man vet ju inte.
Man kan alltså fråga sig var den riktiga dramatiken låg i går. Jag såg alla matcher i sammandrag i natt och tyckte att bottenstriden i ligaspelet verkade fan så mycket intressantare än en semifinal i FA-cupen. Och var pengarna ligger där, det fattar ni själva.
Lagen som slåss för sin överlevnad i den mest penningstinna ligan i världen möttes nästan allihop inbördes i går.
Har mer att förlora
Sunderland, Stoke och Portsmouth vann alla med 1–0. Hull, Blackburn och Bolton förlorade med samma siffror.
Okända storheter som Tony Pulis i Stoke, Ricky Sbragia i Sunderland och Paul Hart i Portsmouth hade mer att förlora än supertränare som Hiddink och Wenger, så de måste alla ha känt sig som de lyft en pokal på Wembley när de somnade i natt.
FA-cupsemifinalen var inte särskilt välspelad, inte för oss som sett andra grymma matcher live de senaste två veckorna, men den ställde frågor som vi måste grunna på ett tag:
Hur kunde Arsenal tappa sitt offensiva grepp så kapitalt efter Theo Walcotts 1–0? Och hur kunde Chelsea förvandöa matchbilden så till sin fördel efter sisådär 20 minuters spel?
Jag fattar det inte. Jag önskar jag kunde ge en förklaring i form av ett landstingsprotokoll, sammanställt av passningsvägar och taktiska omdispositioner och liknande, men det kan jag inte. Det enda jag begrep var att Arsenals unge kapten Cesc Fabregas blev uppkäkad av Michael Essien och att den dykande, gnällige Didier Drogba var ovärderlig för Chelsea.
Så, för att citera engelska tabloider:
Det var Cesc, Drogs och Rock n´Roll.
Ett geni ansvarande för Londons tunnelbana hade bestämt att en av huvudlinjerna till Wembley, Jubilee, skulle stängas för banarbete igår. Vilket betydde att tiotusentals Arsenal- och Chelseafans trängdes på samma tåg till Wembley. Jag satt mitt i detta veritabla helvete. Jag lovar: det var tortyr av tredje graden.
Till sist:
Grattis till gamla fina Wolverhampton, klart för Premier League nästa säsong.