Lasse Björn: ”Han var bra på allt...”
Publicerad 2011-10-01
Vännen sörjer Sven Tumbas bortgång: ”Gör ont i bröstet”
Idrottssverige sörjer Sven Tumbas bortgång.
Förre Djurgårdskollegan Lasse Björn, 79, var en av Tumbas bästa vänner.
– Jag försöker att hålla tårarna tillbaka, men det gör ont i bröstet, säger han.
Sven Tumba och Lasse Björn kamperade ihop i såväl Djurgården som Tre Kronor i otaliga matcher – och det var båda med och vann både SM- och VM-guld.
Flera gånger om.
Efter karriären har deras vänskap levt vidare och de båda hockeylegendarerna har haft kontinuerlig kontakt.
Därför är morgonens dödsbesked extra tungt för Lasse Björn.
– Vi var väldigt goda vänner, han var en väldigt fin människa, säger Björn till Sportbladet.
”Försöker hålla tillbaka tårarna”
– Jag försöker att hålla tillbaka tårarna, för det är något jag har intalat mig själv – en stor karl som jag ska inte sitta och lipa. Men det är svårt, det gör ont i bröstet.
Från den aktiva karriären har backbjässen Björn hur många minnen som helst av målskytten Tumba.
– Han var en riktig spjuver, alltid rolig att vara i närheten av. På isen var han en fantastisk skridskoåkare och hade ett väldigt bra skott. Han ville göra allt själv, så vi brukade skoja och säga att ända gången han passade var när han tappade pucken.
– Men han var ju jätterolig att ha att göra med i omklädningsrummet också. Oj, vad vi skämtade.
”Han hade talang för allt”
Förutom ishockey var Tumba även en profil i bland annat fotboll och golf.
– Han var ju en fantastisk atlet, svensk idrott har aldrig sett på maken. Det spelade ingen roll vad han sysslade med, han hade talang för allt: golf, vattenskidor...
Vattenskidor?
– Ja, herregud. Han åkte mycket vattenskidor där ett tag. Och ibland gick det så fort att han flög upp i luften. En gång minns jag att han sa: ”Gränsen för hur högt jag kan flyga är 50 meter, för då måste jag väl ta flygcertifikat också...”
Men åren har gått och Lasse Björn har märkt att Sven Tumba fått mindre och mindre ork.
– Jag träffade honom förra hösten och då fick jag hjälpa honom att resa sig upp från stolen. Då märkte man att han inte riktigt var densamme längre, att åldern började ta ut sin rätt.
– Jag har varit i kontakt med hans fru Mona flera gånger här på slutet och vi har gråtit i telefonen. Vi har hållit hoppet uppe och stöttat varandra.
– Han var en fantastisk person, måste jag bara få säga igen. Jag kommer att sakna honom mycket.