”Känns inte som läkarna tar mig på allvar”

Frida Wallberg om livet efter hjärnblödningen

Johannes Hägglund

ÅTVIDABERG. Sex år har gått sedan knocken som resulterade i en hjärnblödning för Frida Wallberg – och sviterna efter smällen får hon leva med dygnet runt.

Sportbladet åkte till Wallbergs föräldrahem och i en lång intervju berättar 36-åringen om känslan att inte bli tagen på allvar av sjukvården, beskedet som ger henne hopp inför framtiden och det senaste bakslaget som höll på att kosta henne livet.

–  Jag tänkte: ”Jaha, ska det sluta så här”, säger Frida Wallberg.

Frida Wallberg, 36, möter upp Sportbladet utanför hennes föräldrahem några kilometer norr om Åtvidaberg. Hon visar runt lite på den kuperade gården, med dottern Luna, snart tre år, hack i häl. Precis när Frida Wallberg satt sig ner i soffan efter att ha hämtat kaffe vaknar sonen Milton, som fyller ett år i september, till storasysters stora förtjusning.

– Kolla, han är vaken, säger Luna, som nu nästan är inne i vagnen.

Drygt tre veckor har gått sedan Frida Wallbergs senaste akuta ambulansfärd till sjukhuset, då hon åkte in med hjärtklappning och skakningar i hela kroppen. Hon har tidigare berättat för SVT att läkarna efteråt sa att hon var nära att dö, men själv var hon tveksam på att överhuvudtaget åka in till sjukhuset den där tisdagen i slutet av juli.

– Jag hade hjärtklappning på morgonen. Jag tänkte att det kanske var för att jag druckit för mycket kaffe. Men det höll på hela dagen, armarna skakade och jag kunde inte mata Milton. Jag fick hålla fast armen jag matade honom med.  Jag sa till mamma: ”Jag mår inte bra” och hon tyckte jag skulle åka in. Men jag sa: ”Jag får lite dropp, men sedan händer det inte mycket mer. Det känns som att de inte tar mig på allvar”, säger Wallberg.

Till slut lyckades dock hennes mamma övertala henne att åka in.

”Jaha, ska det sluta så här?”

– Nu var det så pass illa. Jag kände själv att det var något som var fel. Det kändes faktiskt som att jag skulle dö.

– Jag brukar aldrig säga något sådant. Men kroppen… Jag kunde inte göra så mycket. Det var som att allt stängdes av på något sätt. Det är obehagligt när man inte kan göra något. Det spelar ingen roll hur stark man är eller hur mycket man kämpar. Kroppen bara sa ifrån, säger Wallberg.

Hur gick tankarna då?

– Det var lite ”Jaha, ska det sluta så här?” Jag kan inte göra något, säger Wallberg.

Bakgrunden är att Frida Wallberg skulle försvara sin WBC-titel på en gala i Stockholm 2013, men det blev inte så. Hon knockades av Diana Prazak och drabbades av en hjärnblödning. Sedan den dagen gör sig smällen påmind i stort sett hela tiden.

– Jag tar en dag i taget. Jag tänker inte så mycket på det, men jag mår inte bra. Jag lägger mycket fokus på barnen och försöker hitta tid för att vila när barnen sover, säger Wallberg.

Hon berättar att hon har konstant huvudvärk, yrsel och att ”hjärntröttheten alltid finns där”. Bakslaget i juli är bara ett i raden som har tvingat henne att uppsöka sjukhus akut.

– Jag har åkt in två gånger i Göteborg samt blivit inlagd i Halmstad, Stockholm och Linköping. Jag är  inne fyra dagar och sedan får jag åka hem, och det händer ingenting. När jag är där är jag så pass dålig, så jag är som ett barn. Då kan jag inte ta hand om mig själv. Jag har ingen ork att fråga om sjukvården kan ta de här proverna också, och ligga på. Det är lite så man måste göra, säger Frida.

I stället har hon fått höra att det är migränattacker, men inte den här gången. Nu togs fler prover och det konstaterades att hon hade hypofyssvikt.

– Kortisolet var jättelågt. Det var verkligen på gränsen och det var säkert därför hjärtat slog så mycket. De var tvungna att ge mig lugnande när jag kom in. Det är läskigt när hela kroppen skakar och hjärtat slår så mycket, säger hon.

”Vill inte ta det livet ut”

Vad gör de åt det nu?

–Jag äter kortison. Det blev först en hög dos, men nu tar jag lite mindre. Vi måste hitta någon balans, säger läkaren. Kortison är inte något jag vill äta livet ut, men vi får se lite framöver. Jag tar prover varje vecka och senast hade mitt värde inte gått upp, säger hon.

– Men det är en lättnad att de hittat vad som är fel, säger Wallberg och fortsätter:

– Jag har nog bara tryckt bort alla symptom som jag haft. Jag blir nästan förbannad på mig själv, som inte känner när jag är dålig. Tyvärr har jag inte fått hjälp ibland, även om jag har sagt något. Man ska nästan vara döende för att få hjälp känns det som, men nu är jag jätteglad att de hittat vad det är, säger Wallberg, innan hon avbryts av ett skrik från lekstugan några meter bort.

– Mamma, jag måste bajsa, ropar Luna.

– Vi får ta en liten paus, för det tar inte morfar hand om, säger Frida Wallberg och skrattar.

Tillbaka vid bordet häller Wallberg upp lite kaffe. Hon har i tidigare intervjuer berättat att hon aldrig ångrat att hon satsade på boxning, och det står hon fast vid.

– Ja, man kan inte ångra någonting, tycker jag. Jag får försöka att göra rätt istället, och lära mig av mina misstag. Det är ingen idé att spekulera, det som har hänt, har hänt. Nu får jag leva vidare och försöka bli så bra som möjligt, säger Wallberg.

Oron över sjukhusbesöken

Har du kollat på smällen många gånger i efterhand?

– Jag har kollat matchen och jag ser många saker som inte stämmer. Jag tycker att man ska ha fler kontroller i samband med boxning. Tränare ska vara välutbildade och läkare ska ha mer att säga till om, så är det inte i dag. Det är mycket slarv i boxningen kan jag känna, säger Wallberg.

Vad syftar du på när du säger att det var många saker som inte stämde?

– Jag var vätskefylld, vilket inte är normalt. Sedan hur jag kände mig innan. Jag hade huvudvärk och spydde om vartannat. Även fast jag sa till läkarna att jag varit dålig ryckte de mest på axlarna och sa: ”Det är bara att boxas”.

– Läkarna ska var mer bestämda i det läget och säga att du inte kan och får boxas. De tänker inte på boxarna och hur de mår, säger Frida Wallberg.

Några som i allra högsta grad bryr sig om hur Frida mår är hennes tre barn. Förutom Luna och Milton har hon har även dottern Nellie, 12, som växelvis bor hos hennes pappa i Göteborg.  Frida Wallberg berättar att Nellie ibland kan säga: ”Mamma, tur att jag inte valde boxning, för boxning är farligt” och ”hur kunde du gilla boxning?”. Nu har även Luna börjar uttrycka oro över de återkommande sjukhusbesöken.

– Luna blir rädd när jag åkt in och ut från sjukhusen hela tiden. Hon var verkligen rädd den här gången, då ambulansen kom. När Luna såg på tv sa hon: ”Du ska inte boxas”, säger Frida Wallberg, och vänder sig sedan mot sin dotter, som nu sitter på en barnstol bredvid bordet.

– Ska mamma boxas?, säger Wallberg.

Luna skakar på huvudet

– Men mamma kan träna boxning va? säger Frida Wallberg.

– Nä, svarar Luna snabbt.

De senaste åren har Frida Wallberg bott tillsammans med sin sambo Emil Jönsson i Halmstad, men om några veckor går flyttlasset för familjen till Östergötland.  Planen är att de ska flytta in i ett timrat hus som ligger några hundra meter från Wallbergs föräldrahem, vilket 36-åringen delvis ser som ett steg i rehabiliteringen.

– Det ska bli skönt att vara hemma, nära familj och syskon. Många barndomsvänner bor fortfarande här, och jag känner att jag behöver få lugn och ro. Jag behöver landa och försöka att bli så frisk som möjligt, säger Wallberg.

Sedan smällen för sex år sedan har Wallberg inte kunnat jobba, men förhoppningen är att hon en dag ska kunna återgå till arbetslivet och hon har många tankar kring vad hon vill göra.

– Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta, men jag vill ut och föreläsa. Det vill jag verkligen. Jag har mycket material. Filmen, boken (en självbiografi) och en massa andra projekt på gång. Ett tag tänkte jag att jag kunde köra fysboxning som fysträning. Antingen mot företag eller rikta in sig mot tennisspelare, eftersom Nellie håller på med det. Det är många som frågat om jag skulle kunna hjälpa till med fysträningen. Det skulle vara kul, säger Frida Wallberg.