Mikaela Laurén: ”Allt är för jävligt”
Uppdaterad 2018-11-17 | Publicerad 2018-11-16
Ett helt idrottsliv är slut.
När gonggongen ljöd för sista ronden väntade planlös osäkerhet och sorg.
Sportbladet har pratat med Mikaela Laurén, 42, om den svåra tiden mellan idrottskarriären och resten av livet.
– Just nu är det otroligt tufft, det känns inte som det finns något ljus i tunneln, allt är för jävligt, säger hon.
Den 9 juni vann Mikaela Laurén sin sista proffsmatch mot Eva Bajic. Där och då hoppades hon på en sista returmatch mot Klara Svensson men rätt snabbt avskrevs de planerna och i slutet av juli tog hon det oundvikliga beslutet.
”Det gör ont. Väldigt ont i både hjärta och själen. Sista tiden har jag varit ganska låg och ledsen. Polletten har liksom trillat ner nu. Att min idrottskarriär är över. Det känns så otroligt tomt. Nåt saknas mig. Jag har idrottat och tävlat i hela mitt liv. 34 långa, men otroligt roliga, spännande utmanande och framgångsrika år. Men vem är jag nu?”, skrev hon på Instagram.
Fyra månader senare når Sportbladet Laurén för att höra hur övergången till livet efter idrotten går.
Hon håller inte tillbaka.
– Det känns otroligt sorgligt, jag håller på att bearbeta det och som i alla sorgearbeten går det upp och ner, säger hon.
Vad saknar du mest?
– Att få tävla, att hela tiden ha ett mål att sträva efter, att få vara i centrum och prestera på topp. Jag har tävlat sedan jag var sex år gammal, det är allt jag har känt till i livet. Nu är jag en icke-atlet och det är en saknad och tomhet.
”Var i förnekelse”
För Mikaela Laurén var det svårt att ta det definitiva beslutet. Först ville hon gå en match till, sedan valde hon att åka på en sparringturné till vänner i boxningsvärlden som skulle gå titelmatcher.
– Jag var i förnekelse. Det var också en sorg att sparra för då tänker man bara att det kunde ha varit jag, nu har jag insett att det verkligen är slut.
Med deltagande i Mästarnas mästare och andra tv-program har schemat ändå varit hektiskt inledningsvis. Men nu erkänner hon att oron växt.
– Från och med december är det slut, då har jag inget mer uppbokat.
– Just nu är det otroligt tufft, det känns inte som det finns något ljus i tunneln, allt är för jävligt när det inte finns något riktigt konkret att kämpa för.
Det låter väldigt jobbigt, träffar du och pratar med någon professionell om det här?
– Jag har tänkt på det, att jag kanske skulle behöva gå i terapi, prata om att man är värd något fast man inte är idrottare och presterar i ringen och tar VM-titlar. Att jag räknas ändå.
Tar hjälp av Martin Lidberg
Privat har ändå året varit glädjefyllt. I maj gifte sig Laurén med Peder Södersteen och tillsammans drömmer paret nu om att bilda familj.
Men samtidigt är det också en ekonomisk press för en idrottare som hela karriären kämpat för att få ihop nog för att klara sig.
– Nu har jag inte hoppet om att dra in riktigt stora match- och sponsorpengar. Man får en inre stress, att jag måste klara mig ekonomiskt också. Jag vill bli förälder och då måste jag ha en trygg inkomst, säger hon.
Vägen ut i arbetslivet hoppas hon ska kunna gå via ex-världsmästaren i brottning, Martin Lidberg. Han jobbar på ett bemanningsföretag med inriktning på att hjälpa just idrottare att växla spår i karriären.
– Vi har träffats en gång hittills och jag hoppas han kan hjälpa mig att komma ut i affärslivet.
Den plan som finns är att börja föreläsa om en ovanlig idrottskarriär som visat att just motgångar är något Mikaela Laurén är van att övervinna.
– Jag vill inspirera andra att sträva efter sina mål. Jag har haft en krokig väg till toppen men har ändå visat att det går att lyckas. Jag började med boxning när jag var 31 år, flera tyckte jag var ett skämt. Men det är aldrig för sent.