Wennman: I går reste vi 30 år tillbaka i tiden
LONDON. Plötsligt bröt helvetet lös, plötsligt förflyttade vi oss tillbaka till huliganismens vidriga sjuttio- och åttiotal.
Människor knivhöggs. Människor sparkades medvetslösa framför ögonen på chockade småbarnsfamiljer.
Vanliga fotbollsfans flydde i panik med tårarna sprutande ur ögonen.
I söndags tog jag tunnelbanan till Upton Park i östra London för att se West Ham i derbyt mot ett av lagets gamla arvfiender, Tottenham.
Vid t-banestationen var det som vanligt knökfullt av fotbollsfans, det var ridande poliser och många vakter, det var en slags högsta beredskap – men solen gassade ner, det var ölstinna magar, kebabkiosker, skratt, öppna biljardbarer, vänlighet, god stämning mellan supportrarna, en del glåpord visserligen...men humor, en slags värme, en attityd som engelska fotbollsfans (åtminstone på hemmaplan) lärt sig hantera under det senare årtiondet, framkallat av Thatcher-regimens nolltolerans när huliganismen var som värst.
Jag kryssade mellan hästmockorna de 500 meterna från stationen till pressingången på Boleyn Ground och tänkte, som jag tänkt så många gånger på väg till engelska matcher de senaste åren, att ”det är då för jävla skönt att man inte är på väg till Råsunda eller Söderstadion”.
Fenomenala poliser
I England har du sen lång tid tillbaka kunnat gå till en match med dina småbarn, köpa en hamburgare med stekt lök och köpa en halsduk – utan att vara rädd för att bli överfallen av motståndarfans som retar sig på att du har...tja, fel färg på skosnörena.
Mycket har att göra med polisens fenomenala sätt att hantera bortasupportrarna i engelsk fotboll. Den brutala historien har gjort dem till superproffs. Jag har varit på hundratals toppmatcher live de senaste åren och inte sett så mycket som en örfil utdelas mellan rivaliserande fansgrupper – helt enkelt för att polisen och matchorganisatörerna aldrig låter dem stöta ihop. När engelska fans till toppklubbarna däremot kommer ut i Europa till cupmatcher där mindre proffsiga arrangörer har ansvaret blir det alltid trubbel.
Nå, även i England finns det vissa högriskmatcher som alltid riskerar att spåra ur. Som till exempel londonderbyt mellan West Ham och Millwall.
Önskar att jag inte hade haft rätt
Jag skrev på min sida ”London Calling” i går att polisen var livrädd för den här Carling Cup-matchen, att det låg oro i luften, att väldigt mycket kunde gå snett.
Önskar att jag inte haft så rätt.
Steve, kocken på min stamkrog Whits, är väl informerad Millwall-supporter och varnade mig i går eftermiddag:
– Det blir krig i kväll. Det blir vansinne. West Ham har bara gett Millwall 3 000 biljetter. Polisen i sin tur har kapat det till hälften, 1 500. Nu kommer hämnden. Det blir blodbad.
Fruktansvärt raseri
Jag vet inte alls i denna sena timme, om det var en faktor. Däremot vet jag att poliser och ordningsvakter stod maktlösa mot det fruktansvärda raseri som släpptes lös på samma gata där jag lugnt tuggat hamburgare två dar tidigare. På tv-bilder ser jag galna West Ham-anhängare storma arenan. Jag vet inte vem som bär skulden, vilka fans som ”började”.
Däremot vet jag att de två londonklubbarna hatar varann, trots att de båda är sprungna ur en arbetarklass med järn- och hamnarbetare. De hamnade tidigt på kollisionskurs, via strejker och avundsjuka och jobbkontrakt, men Steve på Whits påstår att det är enklare än så: det är traditionen från gamla gangstergäng – brödernas Kray versus bröderna Richardson – som är grunden till det våldsamma hatet.
Jag vet inte om han har rätt. Jag vet inte heller varför deras barn och barnbarn, i så fall, har ärvt rätten att sparka, slå och knivhugga.
Bedrövligt, West Ham och Millwall, bedrövligt.