Wennerholm: Så nära ett fiasko man kan komma

Mats Wennerholm

helskärm

BYDGOSZCZ. Jag ska inte kalla Sveriges andradag i lag-EM för ett fiasko.

Men det var så nära man kan komma.

Efter två tävlingsdagar ligger Sverige sist bland de tolv nationerna.

Och alla chanser att hänga kvar är borta.

Man måste vara en obotlig optimist som Sveriges förbundskapten Karin Torneklint för att tro på ett mirakel sista dagen.

Det är visserligen Sveriges bästa på papperet och kommer att rädda svenskarna från att bli sist.

Men att ta den sjundeplats som krävs för att hänga kvar?

Nope.

Det tappades alldeles för många värdefulla poäng under lördagen.

Så här långt har det blivit en svensk grenseger och det var Yolanda Ngarambe på damernas 3000 meter. Hon var favorit inför loppet efter sina sensationella 8:53.97 inomhus i vintras. Hon motsvarade förväntningarna och satte nytt utomhuspers med 9:07.67 på den för henne udda sträckan.

Glädjs åt Helmer

Yolanda är ett ganska färskt namn i svensk friidrott, en 27-åring som bor och tränar i Atlanta i USA och som förbättrat sina personliga rekord hysteriskt mycket de senaste säsongerna.

Ett par snäpp till så pratar vi fler mästerskap än det enda hon gjort hittills vid inomhus-EM i Glasgow i vintras.

Men mest gladdes jag åt Moa Hjelmer, 29.

Jag minns hennes genombrott, alla svenska rekord på 400 meter, EM-guldet i Helsingfors 2012 och VM-debuten i Moskva 2013.

Då gjorde hon tvärtom vad andra brukar när de är unga och på väg uppåt.

Hon skaffade barn redan som 23-åring och ett till strax efter sin första comeback.

Nu är hon landslagets enda tvåbarnsmamma och springer på sina egna villkor.

Hon är inte den topplöpare som satte fyra raka svenska rekord på 400 meter somrarna 2011 och 2012 och där guldtiden från 2012 fortfarande står sig.

Sist – ändå en seger

Hennes 51.13 där på Olympiastadion i Helsingfors hade räckt till seger här i lag-EM.

Nu blev hon åtta och sist i finalheatet.

Men det var ändå en seger. Hon gjorde sin bästa tid på sex år när klockan stannade på 53.20.

Förmodligen svenskt rekord för en tvåbarnsmamma.

Och Moa var den av få som överträffade förväntningarna och slog sin egen kalkyl.

Där var det pluspoäng.

Det var andra det gick sämre för.

Jag ska inte peka ut någon i onödan, men självklart saknades Thobias Montler i herrarnas längdhopp, där Andreas Carlsson landade på en elfteplats och inte var i närheten av sitt årsbästa på 7,91.

Lovisa Lindh blev tia på 800 meter och det var långt under förväntningarna. Men hon hade varit sjuk och tappat mer kraft än hon räknat med.

Däremot lär hennes årsbästa på 2:00.72 räcka till en VM-plats i Doha, trots att det saknas tolv hundradelar till den officiella kvalgränsen.

Angelica Bengtsson tappade också poäng, då hon stannade på 4,46 i stav och blev delad trea.

Och i övrigt var det ingen som överträffade sig själv och Karin Torneklints kalkyl var plötsligt inte värd mer än papperet den var skriven på.

Dags för Ståhl i lag-EM

Nu återstår ändå Sveriges bästa dag.

Daniel Ståhl i säsongscomeback i diskus, rekordmannen Kalle Berglund på 800 meter, Andreas Kramer på 800 och Erika Kinsey i höjdhopp.

Erika som får en stentuff eftermiddag med höjdtävlingen som startar 15.06 och sedan en längdfinal med start 17.05.

Men det är kul att hon ställer upp på den tuffa dubbeln.

Nej, ska Sverige hänga kvar på den här nivån i Europa krävs att alla är med och är friska.

Nu saknas flera starka namn på grund av skador, sjukdom och tävlingsuppehåll.

Mondo Duplantis i stav, Tilde Johansson både i längd och på 100 häck och Thobias Montler i herrarnas längd.

Med de tre med och ett litet lyft i övrigt hade Sverige kunnat hänga kvar.

Nu får vi hoppas att Daniel Ståhl drämmer till med lag-EM:s bästa resultat i stället.

Det är väl ingen högoddsare.