Niva: Alla var bra, alla var riktigt jävla bra

Erik Niva

Att besegra en mästare är en sak, att fälla en bjässe lyckas de flesta med ibland.

Men det här?

Det här var kvällen då Djurgården höjde sin egen prestationsribba med ett par decimeter, och sedan majestätiskt seglade över den.

Laul: ”Tronskifte – Malmös era är över”

Så här ser det ut när elva järnkaminer utgör en fotbollsmaskin. Så här ser det ut när ett allsvenskt lag verkligen, verkligen fungerar.

Gång på gång slog käftarna igen. Gång på gång försökte Malmö bygga spel bakifrån, men vid så gott som varje tillfälle plockades de ner innan de ens kommit förbi mittplan.

Fast. Fångade. Ingen väg ut.

Hungriga hemmaspelare snattade åt sig bollarna i stort sett när de ville – och sedan gick det snabbt som själva satan. Djurgårdens dominans utgick ifrån ett extremt bra återerövringsspel, och en väldigt klar och tydlig idé om vad som sedan skulle hända omedelbart efter bollvinst.

Kompakta som lag, fysiskt beslutsamma. Snabba i både huvuden, ben och fötter.

Vi fick ett nästan övertydligt exempel på skillnaden mellan ett lag som tror sig ha kommit långt med sin metodik – sin så kallade automatisering – och ett lag som gjort det på riktigt.

Djurgården behöver inte fundera, för Djurgården vet.

Aktiverade Plan B

Det ena följer automatiskt på det andra. En viss typ av press ger en viss typ av bollvinst som ger en viss typ av löpningar som öppnar upp en viss typ av ytor. Inget att tänka på, bara att göra.

Under första delen av den första halvleken hittade de ut till fartfenomenet Edward Chilufya gång på gång, och redan det spelmönstret borde ha givit ett tidigt ledningsmål snarare än en stolpträff.

Lättläst? Enkelspårigt?

Tvärtom, med tiden visade sig Djurgården även behärska en varierad och faktiskt rätt sofistikerad typ av fotboll. Plan A hade inte ens slutat fungera innan de aktiverade Plan B. Ju längre halvleken gick – ju närmare Malmö kom att korrigera och kompensera – desto mer sökte sig sedan Chilufya inåt i planen. Djurgården övergick från de svepande öppnande crosspassningarna till ett kortare spel längs med marken, och fick om något ännu bättre effekt.

Två raka passningar från Jacob Une Larsson över Rasmus Schüller skar raka vägen från eget straffområde till ett friläge för Kalle Holmberg, och han borde verkligen gjort mål snarare än att träffa virket när Marko Johansson blottade sin närmsta stolpe.

Ett par minuter senare gick det bättre. Magnus Eriksson vinklade fram Nicklas Bärkroth, och när MFF-målvakten återigen tappade bort sina vinklar och öppnade upp sin bortre burgavel kunde inget virke i världen rädda mästarna.

1-0 till Djurgården i paus, i ett läge då Malmö FF knappt kommit över mittlinjen på en halvtimme. Det borde varit 3-0 redan då. Minst.

Pannan i plasten, vilken mangling.

Monumental kvalitetsskillnad

Andra halvlek blev sedan inte samma spelmässiga skåpställare, men om nu DIF tappade lite i dominans så vred de upp i effektivitet.

Jonas Knudsen kan absolut klaga på en hög spark från Aslak Witry på 2-0-målet och Anel Ahmedhodzic kommer garanterat att mullra över konstgräset som delförklaring till 3-0-målet – men inga ursäkter i världen kan ändra på den monumentala kvalitetsskillnaden här ikväll.

Var det här verkligen de mesta mästarna som spelade, eller var det någon sorts maskerad?

Malmö FF var likbleka både individuellt och kollektivt, och hade det här verkligen varit ett samtrimmat lag med stabilitet och stadga borde det inte vara möjligt att falla igenom så fullständigt.

Adi Nalics reduceringsmål var inget annat än smink, den tillfälliga framflyttningen mot slutet mest bara skenbar. Om något var det här en matchbild som lutade mer mot 6-0 än 3-1.

Djurgården gjorde en rätt igenom högkaratig insats. Alla var bra, alla var riktigt jävla bra.

Både Jacob Une Larsson och Hjalmar Ekdal var kejserliga i mittförsvaret, Aslak Wittry och Elliot Käck outtröttliga evighetsmaskiner längs linjerna. Rasmus Schüller och Hampus Findell var nycklarna till spelövertaget, medan Edward Chilufya och Nicklas Bärkroth alltid såg till att hota samtidigt som Kalle Holmberg tryckte ner en hel, halv backlinje av egen kraft.

Ändå kan jag inte låta bli att lyfta listige, lurige Magnus Eriksson ett hack över alla andra på planen, i sin unika allsvenska förmåga att vara slitstarkt universalverktyg och bolltrollande låsöppnare i ett.

Djurgården borstade bort Malmö med emfatiskt eftertryck, och allra mest imponerande var att det inte framstod som någon engångsföreteelse. I Thomas Lagerlöfs och Kim Bergstrands lag finns det just nu en tydlighet och en självklarhet som gör så att även topprestationer blir möjliga att upprepa.

Jag tror att Djurgården kan göra det här igen, jag tror att de kan göra det mest varenda vecka.

helskärm