Jag har underskattat Joe Hart
PORTSMOUTH. Tyst minut på alla brittiska fotbollsarenor i går, det var den stora Minnesdagen för alla krigsoffer, och gamla krokiga soldathjältar gjorde honnör med hedersmedaljer på brösten.
Blev det också nåt att minnas fotbollsmässigt?
Jadå.
Fanns det hjältar?
Jadå.
På intima men slitna Fratton Park hade en av de gamla krigsveteranerna så många medaljer på kavajen att han knappt kunde gå upprätt, det såg ut som om han bar på ett dragspel. Skrotvärdet på all den metallen måste varit högt.
Jag vet inte vad skrotvärdet är på en 0–0-match mellan Portsmouth och Manchester City, men för oss som satt där var det roligare än det låter.
Svennis gäng behåller tredjeplatsen i ligan inför landslagsuppehållet, och det var starkt att hålla tätt bakåt för tredje matchen i rad efter 6–0-proppen mot Chelsea.
Portsmouth ser väldigt bra ut, det är nåt stort på gång i den här charmiga klubben på sydkusten, och jag antar att Harry Redknapps boys, Man City och det alltmer imponerande Everton (1–1 mot Chelsea borta) kommer att göra upp om platserna fem och sex i den här tabellen. Om de inte rent av har ambitioner som pekar högre upp, mot Champions League.
Hjältar, sa vi?
Ja, i City har vi unge målvakten Joe Hart (Hart-breaking news för Andreas Isaksson), som höll nollan igen och var absolut toppklass. Det pratas bland experter runt om i England att han måste bli Englands näste landslagskeeper.
”Jag har underskattat Hart”
Jag får mejl från folk som skriver att jag överskattar Andreas Isakssons storhet som målvakt. Det tycker jag inte att jag gör. Däremot kan jag efter matchen igår inse att jag underskattat Joe Hart.
Fler att salutera:
Micah Richards och Richard Dunne var fullständigt fenomenala som mittbackar i City. Richards var rentav löjligt bra. Jag blev också överraskad av Gelson Fernandes insats som ersättare för Michael Johnson på mitten, där har Svennis ett nytt ess i den berömda rockärmen.
I Portsmouth hette utropstecknet Glen Johnson, högerbacken som attackerade med Garrincha-räder på sin kant och visade kvailteter som jag inte visste att han hade.
Skyttekungen Benjani och anfallskollegan Kanu började bra, men fick så småningom duktigt med stryk av Richards/Dunne.
Pompey var närmast segern med ett skott i ribban och ett i stolpen, men oavgjort kändes rättvist. Både Rödknappen och Svennis var belåtna efteråt.
Tottenham är på väg uppåt
Fler minnen, fler hjältar, från i går:
Tottenhams lekstuga mot ett hopplöst Wigan (4–0) var en fördröjd utlösning för Spurs anhängare, White Hart Lane lutade sig tillbaka, tog en cigarett och log nöjt och lyckligt efter uppvisningen av Berbatov, Jenas, Keane, Lennon och de andra. Juande Ramos har fått den superbe, lysande trollkarlen Berbatov att leva upp igen (hur tänkte du, Martin Jol?) och nu ser jag bara en väg framöver: uppåt!
Cristiano Ronaldo gjorde två mål på 96 sekunder och sänkte svåra Blackburn på Old Trafford, mannen är en välsignelse för Man United och det intressanta är att ligamästarna börjar lägga allt fler poäng mellan sig själva och Chelsea nu. Ska detta bli ett race mellan Arsenal och United så småningom?
När Tim Cahill kom tillbaka till Everton efter sin långvariga skada lyfte de blå till ytterligare en nivå, australiensaren är en av mina största favoriter i Premier League. Hans mål på Stamford Bridge var magiskt – stenhård bicykleta i nät!
Till sist:
Jag såg bara andra halvan av prestigederbyt mellan Birmingham och Aston Villa (1–2), jag satt på tåget till Portsmouth, men jag slogs av två saker:
1) Hur oerhört mycket bättre det här derbyt var, i fråga om fart, bollkontroll, passningstempo och individuella prestationer, än norrderbyt mellan Sunderland och Newcastle i lördags.
2) Hur bra de två svenskarna var. Olof Mellberg var stark, snabb, tuff och engagerad som högerback i Villa, vilket är goda (men inte sensationella) nyheter för Lars Lagerbäck. Och Sebastian Larsson kom in i Birmingham med 20 minuter kvar och satte inte en fot fel som innermittfältare. Pigg, kvick, energisk, klok...det kan kanske vara en dålig nyhet för Lagerbäck att han fattat fel, Seb Larsson är givetvis en man för svenska landslaget.