Linderstam: Det här var Hedwalls metamorfos från stor talang till riktig stjärna
Uppdaterad 2011-09-27 | Publicerad 2011-09-26
Det var nu det internationella genombrottet blev ett faktum
En del genombrott är tydligare, större, bättre tajmade än andra.
Det här var ett av dem.
När Caroline Hedwall säkrade Europas seger på det artonde hålet var metamorfosen från lovande supertalang till internationell stjärna fullständig.
Det svänger snabbt ibland.
Halvvägs in söndagens singelspel hade Europa kopplat ett grepp om totalsegern, men sedan gjorde jänkarna som jänkare brukar göra. De blev förbannade, knöt ett antal mentala nävar och påhejad av en tillrest fanatisk publik som skrek ”USA USA USA” med stämband spända som armborststrängar fick de vittring på en vändning, utjämnade och gick upp i ledning.
De europeiska åskådarna? De sjöng ”you never walk alone” med samma ödmjukhet som en scoutklass och gungade gemytligt i takt med armarna om varandra. Det var vackert och stämningsfullt men ägde också en underton av att det viktiga inte var att vinna utan att kämpa väl.
Där och då resignerade jag.
Där och då var jag fullständigt övertygad om att det var kört.
Förmåga att höja sig
Amerikanerna har en elak förmåga att alltid höja sig när det gäller, att leverera när de är utlämnade, ensamma och under press. Där européer arbetar bra i lag jobbar jänkarna bäst individuellt och en reviderad anspelning på Gary Linekers klassiska citat, att fotboll är en sport där 22 spelare springer runt och där Tyskland till slut alltid vinner, kändes berättigad: Solheim cup är en tävling där 24 spelare går runt och där USA till slut alltid vinner, inte sällan efter att ha vänt i singelspelet.
Detta trots att Cristie Kerr bröt tidigt med skada och gav Europa en 9–8-ledning, som Catriona Matthew och Sophie Gustafson snabbt utökade till 11–8 efter två övertygande segrar.
Men när Anna Nordqvist gav Morgan Pressel ett finger (ja alltså, inte bokstavligt) försökte Vicky Hurst, Brittany Lang och Christina Kim sedan ta hela handen. Av de nästa sex matcherna vann USA fyra, delade en och förlorade bara en. Och av tre bollar kvar på banan var två delade, den sista ledde Ryann O’Toole över Caroline Hedwall med två upp när bara två hål återstod och de flesta väntade då på den fjärde raka amerikanska Solheim Cup-segern.
Caroline Hedwall gjorde det inte.
Koll på henne nu
I stället klädde 22-åringen den i idrottssammanhang överanvända klyschan ’vinnarskalle’ med kött och blod när hon vann de två sista hålen, kvitterade sin match och – tack vare Suzanne Pettersens grymma vändning och Azahara Munoz birdie sjuttonde greenen – kunde säkra Europas seger på det artonde hålet.
Det finns sämre sätt att presentera sig på, och om inte de amerikanska spelarna hade koll på Caroline Hedwall tidigare så lär de ha det nu.
Catriona Matthew imponerade, Suzanne Pettersen levererade och Azahara Munoz gjorde en birdie när birdien var tvungen att göras.
Men störst av alla var Sophie Gustafson.
Hon spelade fyra matcher och vann alla fyra med totalt 14 upp, en fullständigt galen siffra.
Hedwall avgjorde, som sagt. Hon borde nog tacka Gustafson för att hon fick möjligheten.
