Wegerup: Jag önskar att landslaget lever upp till sin kapacitet
STAROGARD GDANSKI. Seger mot Polen och Sverige kan börja snegla på flyg till Kanada.
Men mellan blågult och det VM som hägrar står en akut mittbackskris.
Lägg därtill tungt mentalt bagage efter storförlusten mot England och Sverige kan få en tuffare uppgift än väntat i kväll.
Starogard Gdanski står det på skylten invid järnvägsstationen utanför mitt hotellfönster.
En ensam man sopar gatan, det skymmer mjukt över majsfält och nyskördade åkrar och jag undrar lite var jag hamnat.
Så länge Sverige inte frågar sig det samma i morgon kväll räcker det för mig.
VM-kvalmatchen mot Polen spelas mitt ute i ingenstans. Men om bara blågult klarar att mentalt ha lämnat England bakom sig, och vara närvarande i nuet, då ska man vinna, utan större problem.
Trots att Nilla Fischer är avstängd, Charlotte Rohlin ännu inte är tillbaka och att Amanda Ilestedt drog upp sin gamla lårskada på träningen i går.
I vänskapsmatchen mot England senast föll inget av Pia Sundhags försök till att få till ett fungerade svenskt mittlås särskilt väl ut. För att uttrycka det milt. Men av skadan blir man vis.
Jag utgår från att Sverige inte gör samma misstag två gånger på raken. Och att Lotta Schelin och övriga lever upp till sina löften, om att man skakat av sig genomklappningen, gått vidare och vinner bara man ger ”hundra procent”.
Sätter mina förhoppningar till Pia
Förbundskapten Pia Sundhage bör i alla fall även ha många positiva engelska bilder i minnets vackraste vrår, som motgift att ladda om med. Det var ju i just Enlgand, i Lutons lera 1984, som de svenska damerna vann sitt första EM-guld.
Trettio år senare är dock frågan hur väl vi förvaltat guldläget och det försprång vår damfotboll då hade. Visst, det är naturligt att andra länder kommer ikapp i takt med att deras fotboll utvecklas och kvinnors situation generellt förbättras.
Ändå tycker jag att vi kunde gjort mer och om det är någon jag satt (och sätter) mina förhoppningar till så är det till Pia Sundhage.
Kvinnan som varit med hela resan, som kan sin fotboll, som har passionen och som i USA lärt sig allt om vinnarmentalitet.
I VM-kvalet har hon hittills lett Sverige med säker hand och nu är Kanada nära, nära.
Vill se att landslaget blommar ut
Men betyg MVG i kvalet är inte nog. Det jag vill se nu mot Polen, och i kommande mästerskap, är ett svenskt landslag som blommar ut, fullt ut.
I taxin från flyget i går fick jag en chaufför som körde som en biljtuv och spelade polsk disco på högvarv. Jag förstod inte mer än refrängen ”Oh, Alexandra, sexy, sexy bomba”. Men det var i och för sig fullt tillräckligt.
Och är det något jag önskar se mot Polen så är det ett svenskt lag som spelar om inte sexigt, så i alla fall med passion. Som lever upp till all den kapacitet, erfarenhet och vilja man faktiskt besitter.
Jag vill se Lotta Schelin, Caroline Seger och Kosovare Asllani lyfta en nivå till, i paritet med sin internationella stjärnstatus. Jag hoppas få se den så rutinerade Hedvig Lindahl helt felfri. Jag vill se härförare kliva fram och överhuvudtaget känna mer vilja och rasande vinnarvilja.
”Jävlar anamma”, som Sundhage uttrycker det, något som saknades helt mot England.
Inte gjort mer än man har behövt
Jag har följt Sverige genom åren, sett laget i mästerskap som OS 2004, EM 2005, OS 2008 och EM 2013. Och det som varit genomgående där har varit att man gjort sin plikt men inte mer. När det varit vinna eller försvinna har man förlorat.
Så även i EM i fjol alltså, där Sverige bara vann de förväntade matcherna men inget mer. Då var Sundhage ny, hade inte fått spela ihop laget.
Nu väntar jag mig mer, i kväll och i det VM som är så nära. Vinst mot Polen och Sverige går upp i ledning i kvalgrupp 4. En ledning man behöver inför toppmötet med Skottland på hemmaplan i september.
En match som blir en direkt kamp om den begärliga förstaplatsen i gruppen.
Ett tufft playoff i höstrusk är inget att önska sig och det vet Sverige när man nu intar stadion Miejski im. Kazimierza Deyny.
Någonstans i Polen.