Frågan är om Djurgården kan förlora hemma
Djurgården leder med 1–0 men det är tre stora frågetecken som kan avgöra den här SM-finalserien:
Hur illa skadad är Gustaf Wesslau?
Hur illa skadad är Björn Melin?
Hur ska domarna kunna klara av att stå emot den här Djurgårdspubliken som ju stundtals kändes som 8 094 Eyjafjallajökull med tillhörande askmoln.
Som vanligt får man inga avgörande besked om skadorna.
Björn Melins skadad på upper body – en arm – är sannolikt minst allvarlig. Han hade ork att skälla ut en domare för att det inte blev utvisning, så helt döende var han av allt att döma inte. Men han spelade inte mer efter den smällen.
Gustaf Wesslau fick två smällar på lower body – ljumsken, alternativt baksidan lår – och det såg betydligt värre ut. Wesslau är nyckelspelaren i Djurgården. Han är den som växt mest i det här slutspelet och som han spelar just nu är han en man för Tre Kronor, VM och kanske NHL.
– Inget har hänt, sa han i går efter matchen och då vet man att något sannolikt har hänt. En målvakt som lämnar isen frivilligt i en SM-final finns inte.
Grundtips: båda spelar i morgon
Wesslaus ersättare Stefan Ridderwall såg dessutom precis så darrig ut som man ska vara om man inte stått elva matcher i rad. Målet han släppte in var mycket billigt.
Men å andra sidan var han nästan lika bra som Wesslau under grundserien. Fast då var Wesslau å andra sidan mycket sämre än han varit under slutspelet.
Grundtips: båda spelar i morgon i returen i Jönköping. Ishockeyspelare brukar inte vara skadade när det vankas SM-finaler.
Gardera med att båda kan vara borta några matcher.
Jag har skrivit om stämningen i Hovet förr men det går knappast att undvika den här gången heller.
Det här är verkligen en SM-final på en helt ny nivå.
Senast Djurgården var i final, för tio år sen, var det så mycket mera slätkammat och lojt. Nu är det krig på läktaren från första sekund.
Dessutom är publiken ganska kreativ.
”Vad ska Jesus göra nu” när HV låg under är väl både hädiskt och ganska kreativt liksom ”Jesus Kristus håller på Djurgårn”.
Jag vet att Jönköpingspubliken är hjärtligt trött på att ständigt hånas för sin kyrklighet, men just därför är det ju ganska kul.
”Helge Fossmo håller på HV” var väl däremot inte lika smart.
Dessutom håller Fossmo på Almtuna. Så det så.
Publiken sätter en omänsklig press på domarna, men jag måste säga att Wolmer Edqvist och Marcus Vinnerborg stod emot mycket bra.
Ska den SM-finalserien fungera är det livsviktigt att det fortsätter så.
Men publiken i Hovet i går var så bra och så krävande och så massiv att jag undrar om Djurgården verkligen kan förlora när den är på det här humöret. Det blir en utmaning i sig: kan HV tysta Hovet eller Globen?
Jag tror inte det.
Däremot måste domarna klara av det.
Det skedde så mycket fult i går. I största lönndom.
Domarna såg inte allt.
Lance Wards crosschecking i huvudet på Michael Zigomanis till exempel. Mycket ful.
Överhuvudtaget tycker jag att Lance Ward håller en rätt påtaglig IQ Fiskmås-nivå när han i sitt första byte drar på sig en onödig utvisning och sen håller på och fjantar med Zigomanis och slåss lite och fegar sig lite och är allmänt oproffsig.
Jag förstår inte HV:s förtjusning i att ta tillbaka honom. Han spelade 8.36 i går. På den tiden hann han bara skapa oreda – för sitt eget lag.
Väldigt nära Hardys gamla torpedhockey
Hardy sa att hans lag vann rättvist. Jag instämmer. Han sa att Thörnberg var dum mot Wesslau. Instämmer. Men det är Thörnbergs jobb.
Hardys torpeder var ganska dumma de också.
Överhuvudtaget tänker jag att dagens Djurgården har mycket stora likheter med Hardys gamla torpedgäng från när seklet var ungt. Skillnaden är hårfin, men den finns.
Jag stötte på Christian Sjögren – en av torpedspelets allra främsta uttolkare förra gången det begav sig – om han kunde analysera skillnaden.
Han svarade:
– Jag satt faktiskt på läktaren och tänkte på just det. Skillnaden är liten, men den finns. Dels är dom skickligare på att hålla pucken i dag. Vi hade en bara kedja som kunde producera då. Vi andra bara grisade.