Mer än blodet som lockar
Boxning berör som få andra sporter
KARLSTAD. Den svartklädda kvinnan lutar sig fram, höjer näven med glaset, ögonen lyser.
Över larmet skriker hon:
”Slå Stefan, slå. Så ja, slå, slå!”.
Det är fredag kväll i Karlstad.
Ljuset dämpas, de stora strålkastarna tänds, riktas mot de två boxare som är på väg in. Från högtalarna dunkar ”Thunder”. Som en puls genom hela lokalen, som ett enda gemensamt bultande hjärta i hela publiken.
Jag ser mig runt, tänker på hur jag några timmar tidigare stod på Alviks tunnelbane-perrong och såg de slutna ansiktena, de stressade minerna hos människorna som strömmade förbi, hur jag tänkte på livlösheten, blodfattigheten i vardagen.
Denna kväll, i Nöjesfabriken i Karlstad, är allt däremot levande och nära. Efter det långa förbudets mörka natt hölls här i fjol den första proffsboxningsgalan på 44 år. I går var den tillbaka, Night of The Champions. Ett namn som talar om arrangören Pugnus ambitioner, ett namn som låter som en 80-talsfilm (och det behöver inte vara något dåligt), ett namn som lovar mycket. Mer än man kan hålla? Kanske för den som vill se boxning av absolut världsklass. Den som nöjer sig med att se underhållande boxning och njuter av att göra det på blågul mark blev däremot inte besviken i går kväll.
Männen dominerar
De annars så trevande förmatcherna får en rivstart med Värmlands-sonen Stefan Schallengruber. Han behöver bara inta sin röda ringhörna för att erövra jubel. Sin största supporter har han i den svartklädda damen just bakom mig. Publiken är starkt mansdominerad men kryddad med en och annan kvinna och hon är kvällens mest engagerade.
”Ta’n då, på’n bara”, ropar damen och frustar belåtet när Schallengruber får in en blodig träff på letten Kovalevskij.
Proffsdebutanten Schallengruber vinner, matcherna går fort på grund av det svenska restriktionerna kring rondantalet. Länsstyrelsen i Örebro övervakar! Men rondflickor är tillåtna och väntar snällt på sin tur i sina svarta linnen och små hotpants med ett spelbolags namn på rumporna. Alla unga och söta på det vis som bara småstadsflickor är, färdiga att plockas i den hissnade korta tiden mellan knoppning och överblommning.
Dubbla bälten
Kvällens mest intressanta värmländska kvinna är ändå Anna Ingman, utan konkurrens. Hon presenteras som ”Valkyria” och slåss som en hel armé med sköldmör. Inte alltid så stilrent, hon tappar guarden stundtals, får det onödigt tufft i närkamperna, men med en frenesi som hade gjort även den unge Rocky matt. En enig domarkår tilldömer henne segern, hon får trä på sig WBC- och WPBF-bältena och poserar triumferande för fotograferna medan speakern utnämner henne till ”vår nya boxardrottning”.
Så där fortsätter det. Rondflickorna bär runt sina skyltar, i glasen är det öl och i högtalarna Rocky-soundtracken ”Eye of the Tiger”, ”Hearts on fire” och ”There’s no easy way out”.
Mer städat än fotboll
Rakt upp och ner, inga krusiduller, just som en enkel flicka från landet som jag vill ha det. Medan Attila Levin vinner den seger som ska visa att än är han inte slut packas publiken tätare och tätare och även borta i baren blir det alltmer packat. Allt är dock betydligt mer städat än på fotbollsmatch, den som vill se pöbelmentalitet har mer att hämta på en allsvensk arena än vid boxningsringen. Jag hör inga ord om att hata, bara ”kontra Attila” och ”jobba, jobba, jobba”.
Allt från en publik som njuter ända inifrån och ut över att få se riktig boxning en fredagskväll i Karlstad. Folk som bedömer varje slag, rörelse, fint och träff, som njuter av skönheten i boxningssporten. De som snackar om att publiken bara vill se blod har inte förstått mycket.
Däremot ska det inte förnekas att det mitt i allt också finns en liten blodtörst, en längtan efter den perfekta träffen, knockouten. Det är mänskligt, det är som det ska vara. Boxning rör vid något fundamentalt i oss och det är också därför som den berör som få andra sporter.
Varje gång en fin träff kommer andas publiken ut i ett långt gemensamt rop. Förlösande, befriande, andäktigt. Och jag känner livet i mig.