Skylten Liverpool struntar i
BOLTON. När jag ser Liverpool spela fotboll tänker jag sällan på Ingvar Oldsberg. Men det händer.
Ingvar hade för bråttom på en 70-sträcka en gång. Polisen stoppade honom och meddelade att han kört
i 88 km/tim. Varpå Ingvar frågade:
– 88? Så trevligt. Ni säljer glass?
Nånstans i England, på nån annan väg, finns en skylt som Liverpool alltid struntar i. Det står faktiskt 90 på den.
På lur i ett dike ligger folk från Manchester med laserpistoler.
Men Liverpool bara gasar på,
i 91, 92, 93, 94 ... och kommer undan med det, gång efter gång.
Jag talar om minuter, som ni förstår.
Det är då alldeles märkvärdigt. Liverpool har nu gjort mål ÅTTA gånger i ligan när det officiella matchuret stannat på 90 minuter. Åtta gånger på 30 matcher. Med sånt flyt vinner man antingen en ligatitel eller en halv gris på bingo.
Yossi Benayoun hade de spralligaste benen i Liverpool, kanske i hela England, innan han blev skadad. Men i hans frånvaro gjorde Pool 4–0 på Real Madrid, 4–1 på Manchester United och 5–0 på Aston Villa.
Kanske inte exakt vad man önskar när man vänder ryggen till.
När Yossi halvskadad anmälde sig för tjänst i Israels landslag – och blev utburen på bår – kunde man alltså se Rafael Benitez vrede/hämndbegär/du-är-körd-grabben-attityd framför sig. Som en tv-scen där Seinfeldt-kopian Benayoun blir utskälld av ett surt, spanskt skäggmonster. Israelen låg pyrt till.
På väg att slita sig
Men Benitez överraskade som vanligt. Han slängde in Yossi med en knapp kvart kvar mot Fulham borta, och tammetusan – 1–0 till Liverpool satt i burgaveln i 90:e minuten plus stopptid.
Vad man kan göra på Bernabeu i Madrid kan man alltså göra på Craven Cottage i London. Två världar, två Yossi-mål, två ögonblick som visar att
Liverpool är på väg att slita sig ur det irriterande kryss-träsket.
De röda borde avgjort tidigare mot Fulham. Men det är skitsvårt att åka till Roy Hodgsons gäng och vinna på beställning (fråga Man United senast), och när Liverpool haft fyra träffar i målramen före paus trodde vi nog att det var en SÅN dag, ni vet.
Marginalflyt gör mästare
Bästa läsarkommentaren jag läst hittade jag i paus på BBC:s sajt. En människa skrev:
”Så bra som Fulhams målstolpar varit i första halvlek kommer de att få ett jättebud av Manchester City i sommar.”
Men Liverpool tog alltså över ledningen i ligan, åtminstone för er som vaknar tidigt denna söndag. Manchester United kan förstås återställa ordningen mot Aston Villa i eftermiddag.
Att Sir Alex är sur efter Liverpools 93:e minuten-mål kan ni i alla fall skriva upp. Det är ju sånt flyt med marginalerna som gör mästare. Det här kan vara första gången på länge som Liverpool slipper undan i fler fartkontroller än Manchester United.
Medan jag själv satt på Reebok och såg en hyfsad Johan Elmander (Boltons Emile Heskey just nu) och hans kompisar utdela en slags dödsstöd mot Middlesbrough (4–1), växte dramat i både toppen och botten.
Arsenal ställde för första gången på tre månader Fabregas, Walcott och Adebayor på benen samtidigt. Det blev 2–0 mot Man City och jag säger bara: Watch out for Gunners!
Messias 2, Alan Shearer, stod engagerad och påhejad i den tekniska zonen mest hela tiden, men Newcastle var i längden chanslöst mot Chelsea.
Magpies skulle fått ett reduceringsmål om det funnits nåt så enkelt som målkameror, men till Alan Sherarers heder sa han: det var inte linjedomaren som avgjorde den här matchen.
Däremot var det kanske domaren som sänkte Tottenham i Blackburn. 2–1 på Ewood Park, två sena hemmamål sen Spurs Winston
Palacios fått två gula kort i rekordsnabb följd.
Det andra var inte värt en varning. Harry Redknapp ryckte i nyllet som en rynkläppad fladdermus efteråt, ytterst störd i skönhetssömnen, men han hade ändå råd med en förlust. För Sam Allardyce gällde det nästan liv eller död för Rovers och jag tror han tog med sig laget ut i går kväll och beställde in minst 14 flaskor vin och 15 glas whisky.
Sen sa han, som Bob Lindeman:
– Och nu grabbar, nu får NI ta vad NI vill ha.