Stockholm är svensk idrotts sjuke man
GRUMS. Har tillbringat veckan med att promota min nya bok på så vitt skilda platser som Kungliga Operan, Gudrun Sjödéns livsstilsbutik i Gamla Stan, Svenskafans web-tv-succé ”08-fotboll” och i gamla hockeymekkat Grums.
Himla kul. Annars handlade det mesta om Stockholmslagens kris...
Operan först.
Herregud, vilken förtjusande tillställning.
Singelkväll. Så raggar man kunder. Balett. Opera. Releaseprat om min bok ”Tankar om pelargoner”. Hundratals singlar och lilla jag. Mycket hormoner i rörelse. Mycket BRIST på hormoner i rörelse.
– Lasse, kan du prata om pelargoner och opera på vår singelkväll, sa operamannen som frågade.
– Kan jag överhuvudtaget prata om NÅNTING annat än opera och pelargoner? sa jag.
– Ja, lite sport, kanske? sa mannen.
DN, Expressen och Sveriges Radio rapporterade. Rena massmediaorgien. Alla är intresserade av singlar.
– Vad ska du prata om, frågade en kvinna som var bedövande vacker, 40 +, och bröt på norska.
– Jag vet inte riktigt, sa jag för att slippa avslöja något i förväg.
– Inte pelargoner väl? vädjade hon.
– Kul, sa jag.
Portad från Operan
Så stod jag äntligen på scenen. Guldfoajén. Vackrare än spegelsalen, pampigare än Dramaten, sexigare än all världens singlar ihop. Vilken triumf.
– Måste erkänna att jag är lite barnsligt förtjust i att stå här, berättade jag.
– Varför då, sa den vackra kvinnan.
– Jo, jag är nämligen en av ytterst få människor, överhuvudtaget, som varit portad på Operan.
– Va?!
– Jo, det var sent 80-tal, jag skrev operakritik i Aftonbladet, ombedd av den aningslöse kulturchefen Håkan Jaensson. Jag tänkte att jag skriver väl som man gör när man skriver om rock; rakt på.
– Usch då, sa den vackra och kippade med urringningen.
– Jag vet. Jag skrev att en manlig sångare lät som om han var bajsnödig när han sjöng. Krystade, pressade på, stönade och stånkade och tog i alldeles för mycket.
– Gjorde han inte det då? sa norskan.
– Jo. Lite som Pugh Rogefeldt ungefär.
– Jag förstår. Och?
– Det gick inte hem. Operachefen blev vansinnig. Ulf Elfving i ”Efter 3” ringde. Sångaren och jag debatterade, operachefen rasade. Tv ringde. Debattprogram. Storgräl. Gråt. Operachefen som hette Hemberg undanbad sig mina besök för all framtid.
– Det var ett liv och ett kiv, sa den oanständigt vackra.
– Det var ett liv och ett kiv, sa jag.
– Äntligen, efter 250 år, är det singelkvällar på operan, sa mannen som sen välkomnade oss från scenen.
– Nåja, sa jag. Operan har alltid haft singelkvällar. Jag gick här mycket på 70 och 80-talet. Då var hela tredje raden ett terrarium av singlar, nästan alla var bögar.
Sällan har så många tillfälliga förbindelser knutits per kvadratmeter som här. Aldrig har så många blickar kastats som här. Jag lärde mig allt jag sen behövde veta om om hur man behandlar kvinnor av dessa bögar; livets mjuka skola.
– Jag förstår, sa mannen skälmskt.
Och så vidare.
Vad övrigt var var pelargoner. Lite Fredrik Ljungberg, lite opera, men mycket pelargoner. Inget för era svaga nerver.
Var med i Svenskafans tv dagen efter. ”08 fotboll” är bra. Tar sporten på allvar. Pratade finanser inför det skitnödiga derbyt i morgon.
De ville veta allt om mitt besök på Boca Junior–River Plate i Argentina. Utmärkt programledare var den paranta Christopher Kviborg.
En sak är säker:
Stockholm är svensk idrotts sjuke man.
Stockholm är svensk idrotts Serie A, lätt på dekis mitt i passionen. I omoderna, ofräscha arenor försöker man spela lika med lantisar i lyxförpackningar.
Det är bara några månader sen Hammarby talade om att lägga ut fantasisummor på att värva Rasmus Bengtsson från Trelleborg. Fyra miljoner. För en back (!).
Nio miljoner för Shaaban
Det är bara ett år sen Hammarby LA UT fantasisummor för att värva en målvakt. Nio miljoner. Rami Shaaban framstår alltmer som Hammarbys egen lila gökunge. Ett stort svart hål istället för den mur han framställdes som i reklamen på lagets egen hemsida inför comebacken.
Ungefär som Qurino var det och Oremo är det för Djurgården. 20 miljoner i sjön. Alla ägg i en korg. Alla ägg i fel korg.
Stockholm suger.
Stockholm håller på att förlora elitlicensen.
Ska bli intressant att se om Lars Åke Lagrell vågar behandla Stockholm som han behandlade Örebro.
Att bygga sin ekonomi i huvudsak på eventuella värdeökningar på spelare och eventuella försäljningar av spelare är en ekonomi som i grunden är sjuk.
Det är samma ekonomi som skapade den amerikanska bolånekrisen; eventuella värdestegringar på hus var grunden för banklånen. Inte inkomster och sparande. Hammarby skyller på finanskrisen nu, ser jag, men Hammarby och Stockholmsfotbollen är en egen liten finanskris.
Det går nog åt helvete för Stockholmsklubbarna.
Lösningen?
De kanske borde starta med singelkvällar...