”Hon tog en bakväg och fick en liten puss”

Kristoffer Bergström

Pannan fräser när Johan slår vitt vin på fisken, pastan virvlar
i vattnet och... och låter inte det här som början på ett sport­reportage så får vi förtydliga en sak.

Det här är inte bara en lax­pasta.

Det är en portion modern idrottshistoria.

De sista timmarna av 2011 möts de för första gången. Han är festfin, har köpt en kavaj med stå­krage, och hon ser inte alls ut som hon brukar på tv. De känner värdinnan från var sitt håll och har båda kommit tidigt, så många andra gäster finns inte att prata med. Som om det skulle behövas.

Festen rör sig mellan lägen­heterna och de följs åt. Pratar, ­pratar, dansar, pratar. På tolv­slaget går de ner till Strandvägen.

Första dejten i januari blir ­lyckad. Hon är intensiv och han tillbakalutad, men samtalen flyter på. De matchar varandra som ­citron och socker, allt klaffar, han hoppas på en snar andraträff.

Och hon åker på träningsläger. Det är ju OS-säsong.

Fem år senare står Johan de Jong Skierus i sitt kök på Söder och skrattar åt hacket i kärlekshistorien, dagarna utan varandra den där magiska vintern. Efter hemkomsten blev det såklart en andra dejt som ledde till en tredje, en fjärde, en femte och någonstans kunde inte ens en elitidrottare som hänger upp livet på siffror hålla räkning. I dag lever de ihop.

–  Jag hade knappt överlevt utan Johan. Jag hatar att laga mat och hade ätit ute varje dag. Han fixar, donar och lagar mat på efter­middagarna åt mig, sa Sarah inför den här intervjun.

Johan tärnar en lök. Hettar upp olja och skär laxen. Det puttrar och sprätter när han skyfflar ner i pannan, doften är lite frän.

”Det har det varit värt”

I våras blev 27-åringen klar med juridikstudierna men har sedan dess inte haft något jobb om man bortser från kvällsknäcket som fäktningsinstruktör.

– Ja, men det har det varit värt. Det blir fyraårsplanering för oss. Hon är ledig en eller två veckor ­efter EM och VM, men efter OS hinner hon med ett längre uppehåll så jag visste att vi skulle till Rio och sedan ut och resa. Det var halvpoppis att säga på jobbintervjuer, det är inte många som vill anställa en som ska vara borta.

Visste du vem Sarah Sjöström var när ni träffades?

–  Ja. Man hade sett vilka som var inbjudna, annars vet jag inte om jag hade känt igen henne. Simning är en maskerad sport, man är inte van att se någon festklädd. Det är som andra personer när de har fluffigt och torrt hår.

Varför gick du fram till henne?

–  Det var bara fem pers där och det är inte varje dag man får festa med en världsstjärna, så vi började prata. Det sa klick rätt fort.

Tänkte du någon gång ”herregud, jag håller på att bli ihop med Sarah Sjöström!”?

–  Nej, det var inte en så konstig tanke. Man träffar folk med olika yrken. Vi var i och för sig och ­kollade på Fotografiska där de ­hade en utställning inför London-OS med foton på idrottarna. Det var lite speciellt.

Vad sa din familj?

–  De tyckte att det var spännande. Första gången de träffade henne hade hon varit på ”Nyhetsmorgon” samma morgon och kom hem på middag. Det var en rolig touch.

På sina sätt har Johan de Jong Skierus ett helt normalt förhållande. Hans tjej drar till jobbet på morgnarna och kommer hem ­utschasad klockan fem. De gillar att slappa ihop, ta promenader, ­besöka varandras föräldrar, resa. Han tränar fäktning, hon simning.

Men allteftersom Sarah Sjöström bryter ny mark hamnar ­också Johan i sällsynta situationer. Tidigare i höst bjöds den nyblivna OS-guldmedaljören till Franska Polynesien för att sprida simsporten. Klart att hon ville ha med Johan.

Så vilken betydelse kan han ­sägas ha för framgången?

Ingen annan kvinnlig simmare har vunnit OS-guld för Sverige, därmed är Johan den första att ­kyssa en sådan segrare.

Ingen ­annan kvinna i världs­historien har simmat 100 meter fjäril under 55,5 sekunder, följaktligen är Johan den ende på hela ­jorden som lagar mat åt en så snabb simmare.

Och laxbitarna som ligger och trivs i stekpannan?

Om Sarah är en unik simmare, om Johans mat är en viktig del av träningsvardagen, så måste väl den vara en mikroskopisk del av den moderna svenska idrottshistorien?

– Det är både ett jättekonstigt liv och ett väldigt normalt. Hemma är det inga konstigheter men ser man henne på tv är det... inte en annan person men en annan värld. Man fick perspektiv när man kom hem för två veckor sedan och hade ­tagit SM-brons i fäktning och bara… ja.

Ja, vad sa världens snabbaste fjärilsimmare då?

– Hon var glad och sa grattis. Men hon har klagat på att vissa som tror att de satsar hårt inom fäktning borde träna mer. ”De ­tränar två gånger i veckan? Det gör jag på en dag”.

”Förtjänar att vara där”

Hur mycket hjälper ni varandra med era idrotter?

– Vi pratar om träningen här hemma, men det är hobbysnack, inte Snillen Spekulerar. Vi har ­lite idéer om vad som kan vara bra och lånar övningar från varandra.

Du fäktas på en lägre nivå än hon simmar. Frågan är kanske fräck, men kan du ibland känna dig mindre än henne?

– Nej. Hon förtjänar att vara där hon är, hon tränar så hårt och ­lägger ner så mycket tid. Fäktning är en bisyssla, en hobby, då kan man inte förvänta sig samma ­resultat. Hon har förutsättningar för att vara världens bästa simmare och jag är glad att hon får vara det.

Finns det saker du inte kan göra på grund av hennes jobb?

– Nej. Eller det låter som ­I-landsproblem, men man vet var man kommer åka på semester ­nästa gång. Nu blir det Budapest (där långbane-VM arrangeras, reds anm) i sommar, vilket jag ­inte klagar på. Mest störande är om ­någon stör på en restaurang, mitt i en tugga. Det vet jag att Sarah tycker också. Det har hänt mer och mer på sistone, men jag miss­tänker att andra idrottsstjärnor har det värre än vi.

Man ser ju er gå runt i Stockholm ibland. Ni gömmer er inte direkt.

– Nej, hon vill ha nära till badet så vi fick bo i södra delen av Stockholm, men det var samma i Bromma. Man är ute och rör sig. Det går inte att sitta hemma och uggla. Åker tunnelbana som ­vanliga människor. Har ett ganska normalt liv.

Är du som mest kär när ni ­promenerar på Djurgården eller när du sitter på läktaren och ser henne slå världsrekord?

– En promenad på Djurgården alla dagar i veckan. Då får man ha henne för sig själv. Det är den ­riktiga Sarah. Det andra är som att se vem som helst på jobbet, man är lite mer fokuserad, man har ­tankarna lite på annat håll.

Hur är hon som romantisk ­person?

– Rätt bra. Jag tror att hon har köpt mer blommor till mig än jag har köpt till henne.

Tog också en extrabit

Johan de Jong Skierus är atletiskt byggd. Sarah har uppmuntrat honom att träna mer explosivitet och lite av resultatet kan skönjas i hans grova armar, i den raka och breda överkroppen.

Men hans kropp har förändrats på andra vis under de fem åren. Det noterade Johan ett par månader in i förhållandet.

– Hon äter rågade portioner ­frukost, lunch middag och lite ­mellanmål. Det är inte obscena mängder, en normal människa skulle klara av det men gå upp
i vikt. Jag har testat.

Vad menar du?

– När vi träffades märkte jag att om vi åt lika mycket gick jag upp i vikt. Tog hon en extra köttbit tog jag också en utan att tänka på det. Sedan märkte man att de la sig rätt snabbt medan hon simmar så mycket att hon har en jäkla ­förbränning. Jag fick ­några extra kilon den första månaden.

Vad ger hon för ­instruktioner för ­maten du lagar?

– Att det ska vara mycket. Vi snackar varje vecka om vad vi ska äta, kollar på extrapriser på Hemköp och hittar på något. Sedan är det kul att öppna skafferiet och se vad man har att svischa ihop. Hon har ingen diet, men det ska vara protein och så gillar hon pasta så det slänger man i. I början gjorde man en sallad och hon sa ”jag behöver mer protein”.

Har det hänt att du sprungit ner till affären för att komplettera?

– Nej. Det får hon fixa själv. Då tar hon en macka med två bitar skinka på eller käkar typ ägg.

Vad kan hon inte äta?

– Hon har sagt att hon inte kommer äta laxfärsburgare. Det är ­enda nejet jag har fått och jag har aldrig gjort det heller. Annars äter hon fisk, kött, fågel, pasta, ris, allt.

Sarah är på väg hem. Pastan är kokt och runtblandad i gräddsåsen. Johan låter oss smaka en penne, den är inte särskilt saltad men har tydlig fisksmak.

Han har varit på fem–sex av Sarahs mästerskap och trivs bland ­andra simmarfamiljer på läktaren. Men att han flyger till Brasilien, ­Israel eller Ryssland är ingen garanti för att få träffa sin tjej. Staketen, vakterna och säkerhets­reglerna ­håller ­inte bara skummisarna borta, de är ­lika svårforcerade för pojkvänner.

– Jag träffar henne inte mer än någon annan. Och hon sa första gången att det inte hörs om man skriker på läktaren, det hjälper ingenting. Rätt pragmatiskt av henne. Så jag sitter tyst och är nervös.

Ska vi förflytta oss till Rio? Hur mådde du en minut före starten av fjärilsfinalen?

– Nervöst. Jag satt med min mamma och snackade.

Och när hon väl dök i?

–  Jag andades knappt. Jag höll bokstavligen tummarna.

När hon gick i mål?

–  Jag tror bara att jag började gråta.

Tiden 55,48 var det första världsrekord som Johan sett Sarah slå från läktarplats. Det var svensk simnings första OS-guld på damsidan och en ­gyllene slutpunkt för fyra års ­arbete.

En sak till. Det var ett lysande ­läge att strunta i smittorisker och avspärrningar.

– Hon smet upp på läktaren en gång. Hon tog en bakväg och fick en liten puss. Skönt att ni inte märkte det heller.