Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Martin, Martina

BANK: Sportåret 2022 saknar motstycke

Ren idrott? Det enda vi vet att vi inte kommer att ha

Vinter-OS i konstsnö, fotbolls-VM i luftkonditionerade arenor före jul.

Sportåret 2022 är en centrifug som saknar motstycke, en tvättmaskin som snurrar som aldrig förr.

Ren idrott?

Det enda vi vet att vi inte kommer att ha när programmet är klart.

Följ ämnen

Strax före jul presenterade det norska Språkrådet årets nyord. Ord betyder saker, de senaste årens nyord har varit en termometer rakt upp ner i de allra mest bråddjupa psykologiska lagren.

Efter klimabrøl 2019 och koronaen 2020, klimatvrål och corona, fanns det ett lika självklart val för 2021:

Sportsvaske. Sportswashing.

2022 är året då vinter-OS blir ett flaggviftande i den totalitära censurstaten Kina, då fotbolls-VM hålls blir ett geopolitiskt reklamjippo för Qatar, då den saudiska staten ska börja flexa sina muskler i Premier League. F1-cirkusen ska lyfta sina hållbarhetsmål medan de bränner gummi i Bahrain, Saudiarabien, Ryssland och Azerbajdzjan. Och så vidare, och så vidare.

Sportsvaske.

En osmaklig relativisering

Man ska ha klart för sig att det är ordet som är nytt, ordet och omfattningen. Fenomenet har funnits i snart hundra år. Jag älskar OS-invigningar eftersom de är unika lackmus-test för en nation: hur ofta annars får ett land obegränsade resurser för att arrangera en propagandashow som hela världen tittar på? Hur vanligt är det att allt får bli så överskådligt och tydligt?

Oavsett om det är USA som vädrar ut stanken efter en ekonomisk depression, Japan som reser sig efter en atombomb, Kina som spänner sina stormaktsmuskler eller Tyskland som håller en Goebbels-orkestrerad proxymilitär parad för att jämna marken för det totala kriget… det är alltid propaganda, i en kondenserad form. Fungerar det? Ibland. Ofta. När Expressens Karin Olsson kallar Peking-invigningen 2022 för ”motbjudande, fullt i paritet med OS i Berlin 1936” är det en osmaklig relativisering, men företeelserna är släkt. Osmakligt är också idrottsmaktens vilja att sy alldeles egna ögonbindlar.

Hur ska vi förstå sportswashing?

Historiskt och sociologiskt tänker jag på vad den tyske forskaren Hans Joachim Teichler – som doktorerat på idrottens roll under Tredje riket – sagt om Hitler-OS, att ”spelen var så politiskt effektiva eftersom dess kärna var apolitisk”. 2022 står IOK-presidenten Thomas Bach och pratar om att OS måste stå bortom politiska tvister.

Och psykologiskt? I semiotikern Roland Barthes klassiska essäbok Mytologier finns ett kapitel om tvättmedel som går att läsa som en karta över systemet med sportswashing. Barthes ser på hur tvättmedelsbranschen i sin reklam (det här är på 50-talet) ställde invasiva, stenhårda medel som klorin mot den nya tidens ”mjuka” tvättmedel, som lekte med bilder av rengöring på djupet, som lanserades som intelligenta, lyxiga, omtänksamma, en slags psykoanalytisk förlängning för användaren: den som tvättar ansvarsfullt och mjukt och lyxigt är en medveten, ren människa.

Reklamen funkade. Och sportswashing är att göra reklam. Bilden är allt.

Psykologisk knuff mot gränsen

Ett exempel: för inte särskilt längesedan hade vi ett skidlandslag – själva sinnebilden för renhet, natur, skog och vit snö, hälsa – vars huvudsponsorer var kolkraftsjätten Vattenfall (prisade som ”världens värsta hycklare” av organisationerna bakom Greenwashpriset) och snabbmatskedjan McDonald’s.

Att låtsas som att idrott i antidemokratier är en endimensionell och enkel fråga är att göra sig dum. Det kan absolut finnas värden i mötesplatser, i att medvetenheten ökar när strålkastarna sätts mot slutna stater (hur många var inlästa om kafala-systemet innan Qatar fick VM? Ökar eller minskar kunskaperna om uigurernas situation under OS?). Men det är lätt att slå fast att det är ett problem att OS eller VM blivit så kapitalslukande monster att det nästan bara är totalitära stater som tycker att det är värt det.

Det Bach borde fråga sig är om sommar-OS i Peking 2008 gjorde Kina mer öppet, eller om det mest blåste under regimens självförtroende. Själv kan jag inte komma ifrån den otäcka känslan från att sitta i Sotji och se OS-avslutningen, med Putin som en ikonfigur bland guldmedaljer och ryska fanor, ett par veckor innan Ryssland lät sina tanks rulla fram mot Krim. Var OS en psykologisk knuff mot gränsen för en upprymd autokrat, hög på nationalistisk yra?

2022 kommer vi alla att kliva ner i centrifugen, pengajakt bortom politiska tvister tog oss hit.

Det minsta vi kan kräva att vi har ögonen öppna när maskinen börjar snurra.

Så fungerar Aftonbladets samarbete med Amnesty kring medaljens baksida:
Aftonbladet vill under 2022 lyfta problematik med sportswashing, mänskliga rättigheter samt press- och yttrandefrihet kopplat till idrottsevenemang för att förklara och berätta vad som händer bortom medaljer och idrottens miljardrullning.
I det arbetet har vi valt att samarbeta med Amnesty. Aftonbladet är i samarbetet oberoende och styr helt själva vad som publiceras och vilken journalistik vi gör.  Vi tar hjälp av Amnesty som sakkunniga och rådgivande i vissa delar av reportageserien för att ge våra läsare en så bra bild som möjligt kring problematiken.