Nu hejar jag på ögruppen i VM

Johanna Frändén

Den europeiska herrtoppfotbollen känns alltmer urvattnad, grotesk och förutsägbar. Är det rugbyn som ska rädda veckans brevskrivare från idrottsdepression?

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!

Kära brevvänner,

Jag finner det allt svårare att uppbåda entusiasm när fotbollsligorna drar igång i slutet av sommaren. Efter Champions League-lottningen fick jag leta länge innan jag hittade ett enda möte som piggade upp på förhand. Men jag antar att det kan bli kul från fransk front att följa den klassiska klubben Lens försök att överleva en grupp med Arsenal, Sevilla och PSV Eindhoven.

Hur som helst – och det här berättar ni inte för mina chefer – så har jag inte sett en enda hel fotbollsmatch den här höstsäsongen förutom herrlandslagets Golgata i EM-kvalet. Och jag vet inte om inspirationen återkommer. Jag talar med vänner och kollegor som känner likadant. Förutsägbarheten, våldtäktsanklagelserna, de groteska transfersummorna, Saudiarabien – allt känns trött och deppigt.

Tur då att rugby finns. Alltså, jag förstår lika lite av sporten som du, men jag lever i ett rugbyland, även om intresset för all del är störst i sydvästra Frankrike. I många år bodde jag längs den tunnelbanelinje i Paris som passerar Stade de France och jag fann alltid ett nöje i att gissa vilken tilldragelse folk på metron var på väg till. Beyoncé? Metallica? Final i franska cupen i fotboll – okej, då var jag oftast på väg dit själv – eller rugby? Det är alltid vid det sistnämnda som stämningen är högst. Rugbyentusiaster har väldigt lite gemensamt med stereotypen av fransmännen; de är bullriga, dricker mycket öl och håller humöret uppe oavsett resultat. De slåss inte med motståndarnas supportrar. De har ofta helskägg och ännu oftare några trivselkilon. Jag tycker mycket om dem. Och jag tycker om att då och då vara en total novis på en sport som många andra följer.

Den här hösten, som i själva verket är en rejäl indiansommar med temperaturer väl över 30 grader hela förra veckan i Paris, går rugby-VM av stapeln i Frankrike. Och det är nästan omöjligt att inte dras med. Över hela stan syns folk med skotska flaggor virade kring höften, med tishor och huvudbonader från Irland och Sydafrika. Det är folkfest, med betoning på folk, eftersom rugbysporten aldrig dragits in i fotbollens marknadsekonomiska mervärdesgenerator. De dyraste biljetterna i Frankrikes öppningsmatch gick visserligen för 550 euro, men skulle du ha vägarna förbi Lyon den 23 september går det att se Uruguay möta Namibia för 10 euro.

helskärm

Frankrike är för övrigt något av en favorit i VM och inledde turneringen i fredags med att slå Nya Zeeland, som är nästan lika stora favoriter i en rafflande uppgörelse, där All Blacks ledde i första halvlek men Les Bleus – ja, vi har lite dålig fantasi när det kommer till landslagsnamn här – kom igen och förbi i andra. Frankrike har spelat tre VM-finaler men aldrig vunnit turneringen. Faktum är att England är det enda land från det norra halvklotet som tagit VM-guld i rugby och detta för 20 år sedan. I övrigt har Webb Ellis pokal, vars namn är omdiskuterat, gått runt mellan Sydafrika, Nya Zeeland och Australien. Den geografiska spridningen av deltagarländer är ännu ett skäl att gilla sporten. Utöver koncentrationen kring de brittiska öarna och ett och annat land som råkar vara bra på herrfotboll också – Italien, Argentina, Portugal – befolkas rugby-VM av några av planetens minsta nationer. Eller vad sägs om Fiji, Samoa och Tonga.

Den sistnämnda ögruppen deltar i VM för nionde gången men har hittills aldrig lyckats ta sig till slutspel. Inte så konstigt kanske för ett land med drygt 100 000 invånare och bara 800 licensierade rugbyspelare. Men en ny ändring i regelverket ger Tonga hopp. Sedan förra året får nämligen spelare som redan representerat ett land byta till ett annat, så länge man är född där, eller har koppling via en av föräldrarna eller far- eller morföräldrar. Tre år måste också ha gått sedan man spelade landskamp senast.

Detta har gjort att sju före detta australiska och nyzeeländska landslagsspelare med rötterna i Tonga har ”kommit hem” lagom till turneringen i Frankrike. En äkta underdog från periferin som slåss mot Goliat alltså. Vad mer kräver ni för att hitta ett lag att hålla på i ett mästerskap?
På lördag kväll kliver Havsörnarna från Tonga in i turneringen mot Irland och i väntan på att fotbollshungern ska infinna sig tänker jag göra mitt för att hurra fram Toutai Kefus femton män till slutspel. (Frankrike har i vanlig ordning stor nytta av sitt koloniala härjande när det kommer till idrott. Av 33 landslagsspelare har fyra stycken ursprung i det franska territoriet Wallis- och Futunaöarna, en ögrupp mellan Fiji och Samoa med 15 000 invånare. Jag vet inte om jämförelsen håller perfekt proportionerligt, men jag tänker att det är lite som om en handfull spelare i Janne Anderssons landslag vore bördiga från typ Götene.)

Kommer man förresten från fotbollens värld och har lite svårt att hänga med i rugbyns regler behöver man inte skämmas. Kylian Mbappé befann sig på VM:s öppningsmatch på Stade de France ihop med bland annat Antoine Griezmann och om ”Grizou” verkar ha skaplig koll på sporten, var det tydligt att Mbappé inte riktigt visste när man skulle fira.

Ta hand om er, så hörs vi.

Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!