Linderstam: Sport blir aldrig lika dramatisk som på radio

Tv skulle bli radions dödsdom, sades det.

Så blev det inte.

I stället fyller Sportextra i dag 50 år och det är något vi alla ska vara väldigt glada för.

Säg SVT och många tänker på vinterstudion, gedigna produktioner men också en sinande tablå ur intressesynpunkt. Säg TV4 och många tänker reklamavbrott och vita kavajer. Säg Canal Plus och Viasat Sport och många tänker dyra abonnemang och säg TV3 och många tänker 1990-tal och en malplacé P-A Gullö vid rinkdside i nåt ishockey-VM någonstans. Eller, jag gör i alla fall det.

Men om man säger Radiosporten och Sportextra?

Då tänker man inte så mycket. Då känner man mest kärlek.

Sport ses bäst live

Vi har blivit bortskämda med ett så omfattande utbud av direktsänd idrott på tv, webben och även i våra mobiltelefoner på senare år att nästan allt går att se nästan var vi än befinner oss, men dramaturgin blir inte mer avskalad än när vi utelämnar oss åt någon annans observanta ögon och entusiastiska röst. Som när en Mats Strandberg tar oss med innanför baslinjen i Wimbledon och låter oss följa hur Stefan Edberg serve-volley-nöter ner en luttrad Boris Becker, eller som när en Lasse Granqvist omöjligtvis kan lägga band på känslorna, tar oss med upp på läktaren och får oss att känna lika mycket engagemang som han gör i egentligen vilken serielunks-match som helst.

Sport ses förstås bäst live och näst bäst på TV, men det blir aldrig lika dramatiskt som när vi hör den refereras på radio.

Fyllde tomrum

Jag vet inte hur många kvällar man suttit framför radion, lyssnat på radiosporten i P4 och nervöst väntat på den där måljingeln och känt pulsen trycka upp mot 200 rappa.

Spelade ens lag borta hoppades man på tystnad från en arena långt bort och ett kommentatorsvrål om att HV 71, i mitt fall, reducerat eller till och med kvitterat (tog ledningen gjorde de sällan under sent 1980- och tidigt 1990-tal). Spelade de hemma hoppades man på ett jättejubel efter jingeln och annonseringen om Peter "Kessler" Eriksson frälst Rosenlundshallen.

Nu kan vi se vad vi vill på tv, men Radiosporten fyllde det stora tomrum som fanns när tv-sporten mest handlade om SM-final i bandy, backhoppningen på nyårsdagen i Garmisch-Partenkirchen (innan det blev för dyrt) och några minuters sammandrag från allsvenskan i fotboll eller elitserien i ishockey på sportnytt några kvällar i veckan.

I dag har Sportextra andats kvalitet under 50 stadiga år, och även om vi i dag kan se precis vad vi vill på tv (läs: har råd med) så får vi hoppas att vi får fira en hundraåring vad det lider.

Tomrummet Sportextra skulle lämna efter sig om det försvann skulle nämligen bli omöjligt att fylla.