Rödvitt inferno
Anrell: Det är hockeyns stora stund – och det finns inte en lugn sekund i hela Vancouver
VANCOUVER. Det var dagen när Sid the Kid blev större än de största.
Och det var dagen när jag kunde vandra runt bland nån miljon människor som äntligen kunde släppa lös den tyngsta press någon av världens idrottare haft på sig sen Cathy Freeman sprang 400 meter i Sydney-OS.
Det är ett inferno här i Vancouver.
Jag lovar er.
Ett underbart litet inferno av lyckliga människor, tutande bilar, fulla kanadensare – de påminner väldigt mycket om svenskar i såna här stunder, faktiskt – viftande flaggor, sjungande kvinnor, skrålande män.
Det finns inte en lugn sekund eller millimeter i den här stan.
Det här är hockeyns stora stund. Just nu är den kanske som allra störst i historien, för aldrig förr har världens hockeytokigaste land fått fira ett stort mästerskapsguld på hemmaplan.
Det är som om Brasilien skulle vinna VM-guld i fotboll i Rio de Janeiro.
Infernot här har pågått sen premiärmatchen när Kanada med viss möda lyckades besegra stormakten Norge.
Inte en lugn sekund.
Inte en lugn millimeter.
Och Sidney Crosby, som gick in i OS som den unga kaptenen som skulle bära sitt land och lag på sina späda axlar, fick läsa överallt att framförallt skulle han besegra en ryska nallebjörn vid namn Alexander Ovechkin.
Det gjorde han.
Sen dess har han spelat okej, men överglänsts ändå av spelare i USA som Patrick Kane, som jag tycker är turneringens allra bästa forward. Och i finalen överglänsts han kanske även av sitt eget lags Rick Nash.
Men med ödmjukhet har han jobbat vidare och bevisligen varit en ledare som verkligen fått de här spelarna att arbeta som ett lag.
Modern coachning
Det roliga var ju också att han fick göra segermålet på assist från Jarome Iginla som var en annan finalens giganter. Hård, arbetsvillig och passningssäker.
Spelare som Ryan Getzlaf och Eric Staal blev också allt bättre under turneringen och det var de som var skillnaden.
Kanadas coach har förlitat sig mycket på de unga backarna Duncan Keith och Drew Doughty tidigare, mot Slovakien darrade de på slutet, var inne på målen och även i slutminuten när Pavol Demitra tvingade Roberto Loungo att göra sin jätteräddning nio sekunder före slutet.
Nu fick de spela med rutinerade backar, var inte inne på målen, men fick massor av istid. Två nya världsbackar fick förtroende – trots misstagen. Tog förtroendet och inget av baklängesmålen var deras fel.
Praktiskt modern coachning av Mike Babcock.
Annars var det är väldigt snäll final. Anmärkningsvärt snäll. Såg långa stunder lika fysisk ut som en seriematch mellan Rögle och Timrå.
Det var totalkaos utanför arenan när vi skulle in. Säkerhetskontrollerna tog timtals. Svartabörsbiljetterna rusade som fastighetspriserna i Stockholms innerstad. 100 000 för tre biljetter var ett pris som betalades.
När man såg att båda domarnas var från Kanada blev man fundersam. Men de var ju felfria. 2–2 i utvisningar.
Vi fick se en hockeyturnering som var alldeles strålande med många bra matcher. Kanada vann rättvist. De var bäst på slutet av turneringen och på något sätt är det alltid så numera; de som börjar dåligt vinner alltid på slutet. När Tre kronor vann i Turin inledde de med att få stryk mot Ryssland med 5–0 och svenska media krävde Bengt-Åke Gustafssons avgång.
Salt Lake City 2002 inledde Kanada med ett totalt misslyckande mot Tre Kronor. Sen vann de.
Tjeckerna började illa i Nagano.
USA är värda all heder av sitt OS. De kom med ett lag där bara tre spelare från fiaskot i Turin (åttondeplats) var kvar. Resten var nytt och fräscht. Ett nytt program för att ta fram elitspelare på en ny nivå har gett ett fantastiskt resultat med medborgare Kane från Chicago som den bästa representanten.
Jag skriver det här i en stad som kommer att vara lomhörd, lycklig, berusad och aldrig mer bli sig lik. Historic ground nu.
En stad som dyrkar sin Sid the Kid och som har blivit av med en förväntan och en längtan och press, lika tung som den isländska stadsskulden, från sina axlar.
Vancouver kommer aldrig mer att bli sig likt.
Inte kanadensisk ishockey heller.
Sannolikt inte vi som var här för att rapportera heller.
Till sist; jag har varit på samma hockeymatch som Neil Young. Hur stort är inte det. Kan jag avgå nu?