Wegerup: Resultatet av ett halvt sekels arbete
winnipeg. Två viktiga vunna poäng mot USA.
Nu vinner damerna svenska hjärtan också.
Ett erövringståg som bara kommer att fortsätta.
Den största kärleken, det är den du måste lida för, kämpa för. Fråga Pia Sundhage, en av pionjärerna inom damfotbollen. Fråga hennes spelare.
När nya Sifo-siffror nu visar att de svenska fotbollsdamerna är så omtyckta, då är det en arbetsseger.
I det korta, som med den fina insatsen mot USA, som väcker positiva känslor här och nu. Men också i det långa, ett arbete som pågått i ett halvt sekel, för kvinnors fotboll. Först rätten att spela, sen för att utveckla sporten och spelet. Det har gett resultat och det ser folk.
Spelar i en annan galax
I går hopade sig molnen över Winnipeg, laddade med åska, tunga av oförlösta spänningar.
Men i den svenska truppen var det mer avslappnat än på länge. Vi stod utanför Hotel Hilton där landslaget bott, journalister och spelare, i ett slags dagen efter-mingel. Flyget väntade på oss alla, mot Edmonton, mot mötet med Australien. Än ett litet tag dröjde vi ändå kvar vid USA-matchen och där det tidigare varit slutna miner bredde leenden ut sig i spelarnas och ledarnas ansikten.
Leenden som höll i sig när vi berättade om Sifo-siffror, om en växande kärlek från folket.
Jag hör redan invändningarna: ”Kom inte och säg att damerna är populärare är herrarna”.
Det säger ingen. Sifo-undersökningen visar att de svenska fotbollsdamerna, både i spelet och som personer och damfotbollen som helhet, väcker positiva känslor.
Herrfotbollen spelar i en annan galax. Den är så oändligt mycket större och pengastinnare. En miljardindustri med stjärnor på en helt annan nivå. Och spelet jämför ingen, det ska inte jämföras.
Det folk ser och blir förtjusta över med damerna är ett spel som utvecklas i snabb takt. Både tekniskt, och fysiskt. En sport som växer explosionsartat, även i länder där kvinnor har det mycket svårt och spelar mot alla odds. Tänk bara på den verklighet de nigerianska spelarna lever med.
De tar fotbollen som gisslan
I tv-sofforna såg alla det svenska laget spela mot USA i dryga 90 minuter utan att det förekom en enda filmning.
En del protester mot domaren, men ganska få.
En publik av kvinnor, män och även barn. På stora herrmatcher vågar få ta med sig sina döttrar och söner längre. Det är ett enormt nederlag för herrfotbollen, att en liten klick fulla aggressiva fans tar den som gisslan.
I damlandslaget ser folk spelare som tjänar småslantar jämfört med herrarna men som håller på med fotboll av kärleken till spelet, inget annat. Och som i intervjuer ofta är vältaliga och leende och förstår att det ingår i jobbet.
Man ska inte dra för stora växlar på en undersökning.
Det ska inte heller, som sagt, vara en tävling mot herrarna, det blir infantilt och fyller inget syfte.
Hjärtats utrymme är oändligt
När jag skulle få mitt andra barn undrade jag hur jag någonsin skulle kunna älska henne lika mycket som första dottern, det kunde inte vara möjligt. Så kom hon och jag lärde mig att hjärtats utrymme är oändligt. Man kan älska lika mycket men på helt olika sätt.
Lika stort är fotbollshjärtat, det kan aldrig bli för mycket fotboll, av alla de slag.
Att damerna nu också mer och vinner sin plats och får respekt är välförtjänt och glädjande.
Mot USA såg vi ett Sverige som spelade disciplinerat, fokuserat, kompromisslöst och fullständigt självuppoffrande. Minst lika mycket kommer att krävas mot hårda, hungriga Australien. Samt ett anfallsspel och passningsspel som hittar hela vägen fram.
”Det kommer, vi växer in i turneringen”, sa Pia Sundhage till mig.
Svenskorna växer och publikens kärlek med dem.