Det har mycket lite med fotboll att göra
22 järnrör och 22 splitter nya köksknivar låg i en påse instucken
i en buske utanför Olympia-stadion i Rom på kvällen när
Roma spelade mot Real Madrid i Champions League.
Polisen hittade arsenalen i tid. Vapnen var förmodligen ämnade att användas mot dem, ”kaninerna”, som skickas ut för att hålla ordning vid fotbollsarenorna, veritabla krigsskådeplatser där ”ultràs” och polis drabbar samman.
Vid det här laget hatar både parter varandra lika mycket. Krig är rätta ordet, för det handlar om liv och död. Och det har mycket lite med fotboll att göra.
Det visar den rättsliga utredningen som häromdagen ledde till att 20 män syddes in i Rom, misstänkta för oroligheterna efter Lazio-supportern Gabriele Sandris tragiska död den 11 november 2007, men även för andra brott. De slogs och knivhögg, vandaliserade och brände polishus. Ett helt kvarter i närheten av stadion stod i ljusan låga. ”Ikväll vill jag bränna ner hela skiten”, säger en av de arresterade i ett avlyssnat samtal. ”Man borde skjuta dem i huvudet. Tror du inte att jag vågar döda en polis? De är rädda för bråk, de förbannade kaninerna. De ska vara rädda”, säger en annan.
Ett gemensamt hat mot allt och alla
Bland de arresterade finns tifosi för Lazio och Roma, medlemmar av den nynazistiska rörelsen Forza Nuova och andra extremhögergrupper. Det enda de har gemensamt är ett glödhett hat mot allt och alla. Det riktar sig mot vanliga Signor Rossi som inte visar dem respekt, mot invandrare, mot myndigheterna, mot andra klubbars tifosi, mot vänstersympatisörer, men framförallt mot polisen.
Polisen är fienden nummer ett. Målet med att gå på match är att banka bängen. Det behöver inte vara en fotbollsmatch. I höstas samlade gruppen ihop ett gäng för att ställa till med bråk utanför Flaminio-stadion efter en rugbymatch. Det brukar aldrig bli bråk i samband med rugby. Supportrarna är kända för sitt sportliga uppträdande. Rugby är med andra ord jungfrulig mark som måste besudlas, en sport där man kan överrumpla fienden.
Just i det här fallet lyckades inte överraskningsstrategin. Undersökningsdomaren som håller i utredningen har buggat de misstänkta i flera månader. Några av dem är vänner till Gabriele Sandri och tillhör en av Lazios mest våldsamma supporterfalanger. Andra är vanliga kriminella som tillsammans med högerextremisterna rekryterar fotfolk bland unga tifosi i ”kurvan”.
Fotbollen bara en oväsentlig ingrediens
De lockar med gemenskap, med våldet som adrenalinkick, med den berusande känslan att sätta skräck i motståndaren, att bli respekterad. I gänget finns även unga kvinnor som är vana vid att använda kniv. Gruppen kan snabbt mobilisera åtskilliga bråkmakare när de ger sig ut för att hämnas eller bara skrämmas.
Brutaliseringen av ultràs-rörelsen har gått fort. Samtidigt har det skett ett generationsskifte inom polisen som har bidragit till att trappa upp våldet. Arenornas våldsamma åskådare möter spegelbilden av sig själva i polismännen utanför stadion. Unga män som också är fascinerade av våld, men som har valt att utöva det inom, inte utanför, lagens råmärke. Poliserna vid arenorna är rädda och förbannade. De är beredda att gå till anfall. Många använder batongen utan urskiljning.
Fotbollen är alltså en ganska oväsentlig ingrediens i ett allmänt våldsamt och destruktivt beteende. Jag vet att jag inte berättar något nytt. Men det är värt att understryka att det så kallade fotbolls- våldet är ett våld som slår vilt omkring sig, som använder arenorna som sitt territorium, sitt laglösa land, framförallt därför att de är platser där det samlas mycket folk och mycket polis. Det är en perfekt spelplats för dem som vill sprida kaos, skräck och fasa. Fotbollen är bara en ursäkt.