Äntlingen är damidrott på väg fram ur skuggan
Hur ska det gå för Denise Karbon i dag? Italiens storslalomdrottning går sin sjätte tävling till mötes med en bruten tumme.
Inget drömläge precis, men Karbon ger inte upp och inte hennes medsystrar heller. I skuggan av fotbollen, går den italienska damidrotten från klarhet till klarhet.
Denise Karbon är den där lilla snöbollen som har satt den rosa lavinen i rullning. Så kallar italienarna damlaget i utförsåkning, la valanga rosa.
Lilla är ordet. Denise Karbon ser inte ut som en typisk storslalomåkare. Hon är 1,60 i strumplästen och väger 54 kilo. Kraften måste komma inifrån.
– Det handlar bara om en sak: anfalla, anfalla, anfalla, säger Denise och ler från öra till öra.
Saknar arrogansen
Hon har den rätta inställningen, men saknar totalt den där tjocka, feta arrogansen som dimper ner som ett brev på posten hos så många vinnare.
Kanske är det för att vägen till framgången har varit så lång och mödosam, som Denise Karbon har bevarat en sådan klädsam ödmjukhet. Hon har åkt skidor i ett tiotal år och gått igenom ett tiotal svåra skador.
Avslitna korsband, brutet lårben, bruten arm, skadad menisk.
Men vissa människor ger sig bara inte och Denise Karbon är den typen. Till synes liten och svag, men seg och stark och med en vilja av järn. Hon säger att hemligheten bakom framgångarna i år är att hon åker sorglöst, ledigt. Gör man bara det, kommer resultaten förr eller senare.
Och i år har de kommit. Denise Karbon har vunnit fyra av säsongens fem storslalomtävlingar i världscupen. I den sista kom hon trea.
Tävlingen i dag kommer framförallt att visa hur långt psyket räcker. Leendet är inte riktigt lika brett som vanligt. Benen är med, men handen gör ont och hon kan inte sätta ner staven ordentligt. Men hellre dö än ge sig. Lavinen får inte stanna.
Den enas framgångar sporrar den andra
För det är inte bara Denise Karbon som åker bra. Det har hänt någonting med hela det italienska damlaget.
För första gången på länge är de sammansvetsade, med rätt dos av inbördes konkurrens och kamratskap. Den enas framgångar sporrar den andra. Manuela Moelgg och Chiara Costazza har också stått på podiet den här säsongen. Nykomlingen Camilla Alfieri har visat att hon är ett framtidsnamn. Nicole Gius och Hilary Longhini har låtit sig dras med i den rosa lavinen.
Bara Karen Putzer har haft det motigt hittills.
Därmed har damerna gett lite glans åt det alpina förbundet och lockat fram några nya sponsorer. Det är tomt i kassorna efter de senaste årens medelmåttiga resultat. Tjejernas framgångar är alltså mer än välkomna.
Det är kvinnan framför allt, som vi brukar säga. Vad gäller italiensk idrott just nu, är det i allra högsta grad sant. Damidrotten brottas fortfarande med sämre ekonomiska villkor och mindre synlighet, men utövarnas talang och vilja är det inget fel på. Damlaget i volleyboll kastade ut den tränare som fört dem till VM-guld, eftersom de inte tyckte om hans bossiga sätt att driva verksamheten. Efter det har de vunnit EM och är ett av favoritlagen inför OS i Beijing. I Cremona sliter Vanessa Ferrari med bom och barr i förhoppningen att ta en medalj i Kina. Hon är den enda italienska någonsin, som vunnit ett VM-guld i gymnastik. Och vad ska man säga om Antonietta Di Martino, den 1,69 cm långa höjdhopparen som var den första att slå Sara Simeonis rekord från 1977, när hon tog sig över 2,03 meter?
Bakom Denise, Vanessa, volleytjejerna och Antonietta finns det många, många fler i många olika grenar. De är äntligen på väg ut ur skuggan. Hoppas de stannar i solen.