Hoppsan, hoppsan
PEKING. Vänner av idrottande människor i enkla trevliga badbyxor och baddräkter har inte mycket att hämta hos simkonsten längre.
För oss finns snart bara synkroniserad dykning kvar.
Det är svårt att dyka exakt likadant. Man måste vara ungefär lika stora och tunga. Eller åtminstone ha samma densitet.
Alla har inte det.
Två nordkoreanskor hoppar bra. Synkroniserade rörelser verkar passa dem väldigt bra. De tar ledningen.
USA:s två tjejer hoppar däremot väldigt rörigt. De verkar väldigt individualistiskt lagda och borde kan valt en annan sport.
Mexikanskorna är ganska duktiga, men har har lite svårt att hålla ihop benen i piken.
Kanske något för deras nya landsman Svennis att ha idrottsligt utbyte med.
Enya – bra musik till sporten
Två engelska hoppare flamsar hela tiden med publiken. De klarar inte ens av att göra upphoppen i samma takt.
Men de har av allt att döma bäst vattenfast smink. De kan gnida sig hur mycket i ögonen med sina handdukar de vill utan att det syns.
De tyska hopparna är inte ens synkroniserade kroppsligt sett. En är kort en är lång. En är ganska petit, den andra är mera manhaftig, för att använda ett ord från min barndom.
Däremot verkar den tyska synkroniseringen ha tappat betydligt i kraft, i alla fall sen mina föräldrars barndom.
Musiken som spelas i hallen är Enya och kinesiskorna är helt överlägsna. Enya är väldigt bra musik till den här sporten. Skildrar konflikten mellan konsten och kommersialismen.
En mikrofon sänks ner i vattenytan. Plumsen ska höras. Helst ska det vara bara ett plums.
Mest synkroniserade av alla den här eftermiddagen verkar dock fotograferna vara.
De oproportionerligt många fotograferna tar närbilder på rumporna under koncentrationen. Vältränade rumpor blir väldigt bildmässiga när de som bär omkring på dem ställer sig på tå på yttersta spetsen, tio meter över markytan. En mycket spänd situation.
Svennis tjejer började dåligt men hoppar upp sig.
Och i femte hoppet visar kinesiskorna åtminstone en antydan till dissonans. Det är en tå som spretar i otakt, mycket mer än så är det inte.
Jag antar att de svenska träbockarna på SVT inte visade det här.
De ville väl hellre framhäva någon sensuell sport som lerduveskytte eller gyttjebrottning.
Men sanningen är att de internationella tv-bolagen satsar stort på den här sporten och sänder rubbet.
Ger höga tittarsiffror
Tv-bolagen är nämligen oroade över den traditionella simsportens utveckling till en allt mer påklädd sport där vissa deltagare tenderar att allt mer se ut som bleka gäddor i tajts.
Utom en del som är ännu sämre klädda och ser ut som torskar i lederhosen.
Tv-bolagen är väldigt förtjusta i att dykarna enbart har små trevliga badbyxor eller baddräkter på sig.
Sådant drar tittarsiffror och särskilt den tvåkönade tv-publiken har tappat intresse för simsporten i samma takt som sporten tagit på sig kläderna. För lite hud, för mycket fenor, säger de.
– Män ser allt, kvinnor har högre krav än så, säger en analytiker som önskar vara anonym av hänsyn till sin fru.
Musiken är Springsteen nu. Det hade jag inte räknat med.
Kineserna vinner klart
Jag stöter på Ulrika Knape och frågar:
Finns det några i Sverige som tävlar i det här?
– Ja, vi hade två par som kvalade, men bara åtta fick vara med här. Anna och Martina kom faktiskt femma på VM senast.
Hoppsan, det hade jag missat. Jag skyller på trägetterna på SVT. Det glömde de väl berätta.
Synd, ett svenskt par hade varit kul för oss synkroniseringsnördar. Fast då hade å andra sidan inte Annas pappa Mathz fått sitta som domare. Det hade varit trist. Han var bra.
Kineserna Wang och Cheng vinner till slut. Totalt överlägsna.
Australien kommer tvåa och Mexiko tar brons.
Kul för dem. Kul för Svennis.
– Bortsett från våra pojkaktiga frisyrer så är vi jättefeminina, säger de på presskonferensen som svar på någon av de korkade frågorna.
Wang fyller 16 på måndag och berättar att hon fått kläder och smycken av sina vänner och vänskap av sin hopparkompis Cheng.
Hur trevligt som helst som ni hör.