Stjärnorna kryssade lugnt mellan butikerna i Milano
MILANO. En hel ledig eftermiddag att slå ihjäl i ösregnet.
Vad gör man?
Vi gjorde som Zlatan och grabbarna.
Drog till Milano och shoppade.
Efter tre och en halv vecka med tankarna oavbrutet på startelvor, frisparksvarianter, resultat och skador var det i går
lika skönt för oss som för spelarna att för en dag få frikoppla våra hjärnor som är på väg att förvandlas till vobblande EM-bollar.
”Vi hoppas att spelarna ska komma tillbaka i kväll ännu mer relaxade och motiverade”, sa Lagerbäck.
Vi hoppades på det samma för egen del, även om en journalist aldrig får vara helt ledig. Vi sov alla länge; de sena jobbnätterna och allt flängade till matchorterna sliter hårt. Jag tog mig i kragen och lämnade in tvätt och styrketränade, men låg i övrigt hela morgonen i sängen och läste Åsa Linderborgs oerhört starka ”Mig äger ingen”.
På youtube hittade jag också allas vår nya favoritlåt i originalversion: ”Gute freunde kann niemand trennen”, Beckenbauers gamla VM-slagdänga.
Fotograf Bardell köpte en EM-cd där den finns med, i uppoppad tyroler-version. Capo Andreasson beskriver mannen som mixat låten som ”en galen tysk hallick med mustasch och lederhosen som fått fria händer vid mixerbordet”.
Shopping på Dior
När vi på eftermiddagen drog till Milano var det dock bara Simon, Wennman Jr och jag och vi satt alla mest i telefon.
Jag fick glädjande samtal från just
Milano, där jag fick veta att Inters president Moratti bekräftat den linje vi gått på i tidningen: att Zlatan inte ska opereras som det ser ut nu.
Väl framme körde vi direkt till restaurangen Osteria del Corso i området Brera, där fotbollsstjärnorna gärna roar sig. Kim Källström hade blivit rekommenderad att äta på Osterian av klubbkompisen Grosso. Med sig hade Kim, enligt min tipsare, ”en blond kille, kanske Hansson”. Men då denne var kvar i Lugano är vårt stalltips att det var Dorsin.
När vi kom fram hade de i alla fall redan gått och vi satte kurs mot den gyllene shopping-rektangeln. På jakt efter såväl kläder som bilder på Zlatan och gänget.
”Vart är det mest troligt att de gått?”, sa Wennman.
”Tja, de är ju fotbollsspelare med mycket pengar. De har nog gått till Via Montenapoleone”, sa jag.
Så vi gick till Via Montenapoleone där det kostar en miljon bara att beträda gatstenarna och ser man på, där var de, killarna. Inne på Dior såg Wennman Chippen och Rosenberg. När de kom ut på gatan blev det ännu bättre för med i sällskapet var också Majstorovic och kungen av Milano i egen hög person, Zlatan den store.
I Neapel och Rom hade en spelare av den kalibern inte kunnat gå ut på stan utan att bli kramad och kysst i småbitar. Men i svala Milano går det bra. Zlatan kryssade lugnt fram mellan lyxbutikerna och vattenpölarna, med mobilen tryckt mot örat. Alla i sällskapet bar dignande shoppingkassar och när vi fått våra bilder beslöt vi oss för att följa spelarnas exempel och ta en snabb runda i butikerna.
”Det är nog en del kukmätning när spelarna shoppar”, sa Magnus.
Vi andra höll med och konstaterade att även om Moratti i går sa att uppgifterna om att Zlatan får en ny årslön på 111 miljoner kronor är ”galenskap” så kan man nog ändå anta att hans plånbok vinner i den kampen.
Glömde passen i Schweiz
Själva njöt vi mest av att fönstershoppa även om killarna köpte varsitt par jeans, Simon valde Boss och Magnus Absolut Joy.
Jag prioriterade ett kort besök på Gazzetta dello Sports EM-tomma redaktion där allt snack handlade om Italien och ödesmatchen mot Frankrike i kväll. Jag försökte muntra upp de italienska kollegorna med att visa att jag köpt en Gli Azzurri-träningsoverall.
Lugna, det är inte min stil i vanliga fall. Men nu är det så att jag räknade med sommar när jag packade stora EM-väskan,
inte med de isande sju grader det tydligen är i Innsbruck dit vi åker igen i dag. Men nu blir jag varm och go, i min nya ursnygga italienska dress. Vad de svenska spelarna kommer att tänka när jag struttar runt så är en annan sak.
Nöden har ingen lag.
Fråga bara oss som glömde våra pass i Schweiz och kom på det när vi var framme vid gränsen, på väg till Milano. Vi kunde inte vända, då hade vi missat spelarna. Vi chansade, flinade upp oss mot gränsvakterna och tog oss både ut ur och in i EU utan pass.
Om det inte hade gått hade vi bara sagt till vakterna: ”Kom igen killar, vi har ju bara varit i Milano och shoppat med Zlatan”.