Grymt, Goran!

Ivanisevics 41 serveess var det värsta jag sett

LONDON. En ros.

Det är vad Goran Ivanisevic, snart 30, har tatuerad på ryggen.

Han säger att det beror på att han har "kärlek i sitt sinne".

Borde inte mannen ha en kanon i stället?

Eller en slägga?

Vad han än har i sinnet när han servar, så inte har det mycket med kärlek att göra.

helskärm

Goran slet av sig tröjan och blottade den där rosen i går efter en sluggerfest som saknar motstycke i Wimbledons historia.

Det var det värsta jag har sett i den vägen.

Det var framför allt det värsta som grånade tennisexperter, såna som följt turneringen sen Boer-kriget, upplevt.

Kroaten Ivanisevic drog in på bana ett med en serveshow som var fullständigt sanslös - och han gjorde det under sitt 14:e besök i Wimbledon, efter ett förnedringens år, utan segrar, utan hopp och utan tro.

Men med kärlek, tydligen.

Roddick fick en lektion

Den spektakuläre Goran, alltid lika kul att se på tennisbanan, hade överraskande gått fram till tredje omgången efter segrar mot svensken Fredrik Jönsson och spanjoren Carlos Moja.

Han hade dundrat in 57 serveess på de två matcherna, och nu ställdes han mot en annan kanonskytt: 18-årige amerikanen Andy Roddick.

Det var den gamle servekungen mot den nye - och den nye fick sig en lektion han sent ska glömma.

Roddick kunde inte annat än skratta och gratulera när Goran slagit in matchbollen i fjärde set (7-6, 7-5, 3-6, 6-3). För vad ska man göra mot en människa som servar så fenomenalt?

Ivanisevic har varit i tre Wimbledon-finaler (92, 94 och 98) och två semifinaler tidigare, men han har ALDRIG servat bättre än så här.

Lagom förbluffande fakta:

Han slog 41 klockrena ess, flera av dem på andraserven.

Ytterligare 30 av hans servar förblev oreturnerade.

Han prickade in 79 procent av förstaservarna i första set. I genomsnitt under hela matchen: 75 procent.

Under de två första seten släppte han totalt fem (!) bollar i eget servegame. Fyra i första set, en i andra. Resten var blanka games som var över på några sekunder.

När han låg under med 4-5 i andra och var tvingad att hålla sin serve, vilket borde fått honom att darra, skickade han iväg fyra hästsparkar i rad - fyra super-ess.

Inte förrän i tredje setets åttonde game fick Roddick chansen att bryta. Han gjorde det - och jublade som en galning.

Trots den makalösa satsningen slog Ivanisevic inte ett dubbelfel förrän i tredje set.

Jag lyssnade på gamle Wimbledonmästaren Pat Cash under BBC:s sändning av pangpang-duellen, och han var hänförd:

- Jag har aldrig sett något liknande. Det är fullständigt otroligt det som sker därute, sa han.

Är serverallyt roligt?

Debatten kommer förstås som ett brev på posten:

Är detta kul? Är det sån här tennis vi vill se? Knappt några slagväxlingar alls, bara tjong-pang-bom och snabba, blanka game.

Själv är jag splittrad. Vissa gånger kan servekriget ha sin tjusning. Särskilt när en man som Goran Ivanisevic hittar den där underbara rytmen och gör det hela till en konstart i sig.

Pat Cash gick ännu längre:

- Jag älskar det. Många kanske tycker det är tråkigt, men jag vet ju själv hur svårt det är att serva så konstant bra som Goran. Tänk er känslan hos en golfspelare som slår en perfekt drive, 300 meter mitt i fairway...det är som en dröm. Goran upprepar detta gång efter gång med sin tennisserve.

Plötsligt är nu kroaten, som fick ett wild card till turneringen, klar för spel i andra Wimbledonveckan. Han är en älskling hos publiken - men på centercourten på måndag kommer han inte att få mycket stöd. Han möter hemmahoppet Greg Rusedski i fjärde omgången.

- Ingen har trott på mig hittills, inte ens jag själv. Men det var som om jag blev en ny människa när jag kom hit, säger Goran.

Mer från Wimbledon

Peter Wennman