Ge e-sporten en chans, föräldrar!

Inom e-sporten kommer jag i kontakt med många yngre spelare. Jag både spelar och pratar med dem. Flera av de som bor hemma berättar att föräldrarna ogillar att de spelar. De får höra att det är slöseri med tid och att de borde vara ute och röra på sig istället.

Jag undrar om de fått samma bemötande om de spelat schack eller räknat matte.

Jag förstår att fotbollen är den enkla vägen för många föräldrar. Varför? Jo, för de flesta kan reglerna, det är etablerat och accepterat. Alla vet dessutom att det är bra för barn att röra på sig. Men hör och häpna, undersökningar visar att vissa spel är rena rama träningen för hjärnan. Till exempel visar sig e-sportspelet ”Starcraft II” ha positiv inverkan på den kognitiva förmågan. Spel kan öka förmågan att till exempel dra slutsatser, se relationer och att minnas, för att inte tala om förmågan att använda språk. Barn som spelar mycket tvingas ofta lära sig engelska bättre och många interagerar med människor från hela världen. Ja, spelande kan vara väldigt socialt också.

För många barn är det en självklarhet att föräldrarna intresserar sig för deras hobby. Jag kommer från en sådan familj. Som barn tränade jag gymnastik. Mina föräldrar inte bara körde mig till alla träningar och åkte Sverige runt för att vara med när jag tävlade. De till och med byggde upp ställningar på tomten så att jag kunde träna hemma. Om jag på en träning gjorde något extra bra tittade jag upp på läktaren och där satt mamma och såg både stolt och glad ut. Mmafarsan skrev ett inlägg på sin blogg, för ett par månader sedan, som berättar om hur många föräldrar som sitter med då barnen tränar tittar mer på sina telefoner än på sina barn. Jag tror många läsare fick sig en tankeställare och jag tycker det hela är lite skrämmande.

Föräldrar som inte alls intresserar sig för barnets intresse tycker jag dock är snäppet värre. Det ser vi ofta i e-sporten. Det finns många barn och ungdomar som ser spelandet som en sport och vill tävla, precis som om det vore fotboll eller gymnastik eller vilken annan sport som helst. Många föräldrar dömer ut e-sporten på grund av okunskap. Istället bör man som förälder, enligt mig, sätta sig in i vad ens barn brinner för, ta reda på vad det handlar om samt väga för och nackdelar. Först då kan man göra en bedömning och avgöra vilka spel som är lämpliga för sitt barn och sätta gränser. Det skrivs mycket om våldsamma spel, men alla spel är inte våldsamma. Och är det verkligen värre att barnen tävlar i ”Super street fighter IV” än att de tränar karate eller jujutsu? Sätt saker i perspektiv.

Jag var 24 år när jag började spela. Ett år senare började jag se det som en sport och ville tävla i ”Starcraft II”. När jag berättade för min mamma om spelet blev hon genast orolig. Hon hade läst så mycket om hur dåligt det kunde vara att spela mycket. Hade jag varit 12 år hade det antagligen varit svårt, men jag kunde jag förklara och motivera mitt val vilket resulterade i en förstående och stöttande familj. Jag tycker det är jätteviktigt att alla föräldrar ger barnen en chans att berätta.

När jag var på e-sport-SM för några veckor sedan fick jag en riktigt glad överraskning. En av spelarna hade med sig familjen. De filmade, tog kort och jag kunde riktigt se i hans mammas ögon hur stolt hon var över sin son. Hon berättade att det var sonens största intresse och att de brukade anordna lan hemma för sonen och hans vänner. Jag blev otroligt glad av att prata med henne. Tack för att det finns föräldrar som du!

I julklapp önskar jag mig att fler föräldrar ger e-sport en chans. God jul!

Madeleine ”Maddelisk” Leander