”Starcraft” gjorde Sean till en stjärna

Sean ”Day9” Plott: Jag försöker hela tiden bli bättre

Han är ”Starcraft”-spelare, kommentator, programledare, kreatör, producent och utgivare.

Häromåret listade Forbes honom på sin ”30 personer under 30”-lista.

Sean ”Day9” Plott, 26, har vuxit upp i Youtubes och Facebooks nya nöjesvärld – och tillsammans med sina miljontals fans utgör han ett hot mot gamla traditionella medier.

I en exklusiv intervju i tre delar har Aftonbladet talat med Sean om ”omstörtande” teknologi, framtiden för ”Starcraft” – och hur e-sporten ska bli kulturellt accepterad.

Idag: ”Att kommentera är lite som att gå på en dejt”.

Första gången Sean Plott spelade ”Starcraft” på nätet höll han på att kräkas.

Så besviken och skakad var han. Han sprang till sin mamma och grät för att främlingarna han mött hade bestämt sig för att gemensamt spöa honom. ”Spela aldrig på internet igen”, sa hans mamma åt honom.

Plott torkade tårarna och försökte igen. Och försökte igen. Och igen.

Han växte upp med sin bror Nick i den lilla staden Leawood i den amerikanska mellanvästern. Samtidigt som bröderna ägnade sin tonår tillsammans med ”Starcraft” utvecklades strategispelet till Sydkoreas inofficiella nationalsport. Där sände man turneringar på olika tv-kanaler och prestigeladdade och penningstinna finaler sålde ut arenor. Koreanerna – alltid i den uppkopplade erans absoluta framkant – omfamnade det amerikanska spelet som inget annat land. Men Sean och Nick Plott förstod precis. För dem framstod ”Starcraft” som bottenlöst i sin form; hur djup förståelse man än tillskansade sig genom att spela och diskutera spelet fanns det alltid något nytt att lära sig. Sean kunde gå fram till tjejer på skolgården och redogöra för sina senaste och mest avancerade strategier; hur de inte lät sig imponeras var bortom honom.

Senare började bröderna tävla i amerikanska turneringar, med varierade resultat. Sean Plott vann WCG Pan-American Championship 2007 i ”Starcraft: Brood war”, höjdpunkten i hans karriär som spelare – men för det mesta kvalade han till sig platser med nöd och näppe, ofta förlorade han avgörande matcher. Nästan alltid motvind.

Nördarnas revansch

Men det Nick och Sean då inte kunde se var att världen på ett nästan osannolikt sätt skulle anpassa sig till deras liv. ”Starcraft”-studion Blizzard höll på med ”Wings of liberty”, den hett eftertraktade uppföljaren som skulle bli en stor succé även i väst. Youtube och Facebook och Twitter gjorde entré. Människor som Googles Larry Page och Sergey Brin, Apples Steve Jobs och Facebooks Mark Zuckerberg kanske inte förändrade den mediala bilden av nörden som en socialt inåtvänd varelse, men de hade flyttat från pojkrummen till den nya mediaelitens tyngsta chefsposter. Fortfarande excentriska, men nu också coola; Zuckerberg blev en lömsk antihjälte i en David Fincher-film.

Nick – mer känd i ”Starcraft”-communityt som ”Tasteless” – var först ut. När han och Sean möttes i första rundan i en turnering 2005 förlorade ”Tasteless”. Utslagen och bedrövad hade han tid att notera hur usla tävlingens kommentatorer var. De kan ju inget om spelet, tänkte han. Han bestämde sig för att be om att få kommentera resten av turneringen på egen hand. Nick – som ägnat halva sitt liv åt att verbalisera ”Starcraft”-strategier tillsammans med sin bror – var så begåvad att han snart blev en av de första utländska kommentatorerna i Sydkorea. Där bor och jobbar Nick Plott fortfarande.

Sean – eller ”Day9” – å sin sida använde sina kunskaper och utnyttjade kraften och enkelheten i de nya digitala kanalerna och de sociala medierna att bygga ett eget mediaimperium. På day9.tv sänder han en egen tv-show, kommenterar matcher, ger tips och råd åt ”Starcraft”-spelare och – kanske viktigast av allt – håller en nära och personlig relation till sin publik. Hans mest populära avsnitt var nummer 100, då Plott under nästan två timmar naket och utlämnande berättade om ”sitt liv med ’Starcraft’”. Det har över tre miljoner visningar på Youtube.

När Aftonbladet får en exklusiv intervju med ”Day9” har han precis landat i Paris, redo att kommentera finalen i turneringen Iron Squid.

”Finns ingen som kan hjälpa en”

Gick flighten bra?

– Jag läste en bok i åtta timmar, det var perfekt!

Vilken bok läste du?

– Det är en bok som heter ”Furies of Calderon” av Jim Butcher. Det är en bra fantasyroman i högt tempo.

Är det din typ av litteratur?

– Generellt sett är det väldigt bra tempo i den. Jag gillar riktigt snabba thrilleraktiga saker. Om det dessutom råkar röra sig om fantasy så är jag nere med det. Det finns några fantasyböcker jag läst och jag vill bara dö, du vet, där författaren ingående beskriver hur de fixat ett tak eller färgen på en fläta i en flickas hår. De försöker verkligen få läsaren att leva sig in i berättelsen. Och jag vill bara ha några explosioner. Får jag säga så? Jag vill bara ha några explosioner.

Det ska vara samma tempo som i ”Starcraft”.

– Ja! Absolut! Vad glad jag blir över att du tar upp det.

Är ditt yrke fortfarande lika roligt?

– Just idag är jag jetlaggad. Men för att svara på din fråga ordentligt: ja, jag gillar verkligen ”Starcraft”. Mycket. Faktum är att det nästan är två spel som pågår samtidigt. Ett av dem är ”Starcraft” i sig självt. Efter att ha spelat originalet i 12 år så vet jag att när man spelar på en hög nivå har man ingen guide. Det finns ingen tränare som kan hjälpa en att bli bättre, det finns ingen formel eller hemlighet man kan upptäcka. De flesta andra spelare tänker på andra saker och vet inte hur man ska lösa andras specifika problem. You are on your own.

– Det man lär sig snabbt som spelare är att gräva djupt. Och där kommer en aha-upplevelse när man inser vilken bottenlös källa av möjligheter det finns bakom varje strategi och varje situation. Det innebär att även om det finns en match jag sett 50 gånger förut så existerar ändå den där källan av möjligheter. Så nya grejer börjar liksom naturligt bubbla upp till ytan. Det gör spelet så speciellt. För utöver den källan till en av strategierna så skapar spelarna hela tiden nya strategier. Hela tiden. Hela tiden. Och jag personligen är ju inte bunden till någon specifik ras. Jag får se alla nio match-ups. Jag får ett överflöd av nytt. Det är den ena delen som är kul.

– Den andra delen är att hela tiden försöka bli en bättre kommentator. Vilket är bästa sättet att kommunicera den här komplicerade strategin så enkelt och tydligt som möjligt?

”Måste se massor av matcher”

Men är det inte oerhört svårt att hålla reda på alla builds och alla olika strategier samtidigt som spelet utvecklas?

– Jo. Det är helt uppenbart. Man måste se massor av matcher och hålla reda på en mängd olika spelare. Men en annan färdighet som casters försöker jobba mycket på är improvisation, förmågan att lista ut något väldigt snabbt. Det är användbart att se en särskild match-up och kunna nämna de åtta strategierna som används. Det där är bara rå research. Men sedan sätter man sig ner för att se två spelare möta varandra och plötsligt använder de varsin strategi man aldrig sett förut. Så vad har man? Jo, två nya strategier och ett nytt samspel mellan dem. Att då väldigt snabbt kunna identifiera vad som borde hända och vad som eventuellt kan gå fel – det är av yttersta vikt.

På så sätt skiljer det sig från att kommentera exempelvis en fotbollsmatch. Där vet man hur spelet spelas, man kan inte förändra det så mycket.

– Ja, det är intressant. För det jag just beskrev är faktiskt ganska annorlunda jämfört med att spela ”Starcraft”. När en spelare gör sig redo att spela en match i en turnering – då har den spelaren tränat på sina strategier hundratals gånger. Man har prövat dem mot allt möjligt motstånd. Men om den spelaren plötsligt möter någon med en helt ny strategi, då kommer han att förlora. Så spelaren åker hem, försjunken i tankar kring hur han ska lära sig att överlista den strategin. Men eftersom kommentatorerna har nio match-ups att hålla reda på, är det: ”Aha! Det den spelaren gör nu har vi aldrig sett förut! Det här kommer att vara ett mästerligt sätt för honom att lyckas med XYZ, men han kommer att få det besvärligt med ABC”.

Har du bra och dåliga dagar när det gäller improvisationen?

– Åh, absolut. Man måste prestera och mycket handlar om vilken form ens hjärna är i. Det är lite som att gå på en dejt. Den första dejten med en tjej. Ibland fungerar ens hjärna bra, man kommer på intressanta saker att säga och skämten bara uppstår i huvudet. Man är bara så jäkla charmig! Men sedan finns de dejter där man bara känner... det är inte det att man inte vill vara på dejten. Anledningen till att jag jämför kommenterade med dejter är att om man går på en dejt så vill man gå på en dejt, right? Jag vill vara kommentator, jag är på riktigt väldigt uppspelt. Men ibland när man går på den där dejten så kommer hjärnan inte på ett enda skämt och man går hem till sina kompisar och säger, ”herregud, vad jag gjorde bort mig”. Sånt händer. Det är en plågsam känsla man måste vara väldigt bra på att hantera. Att bara åka hem, fortsätta jobba hårt, för att sedan återvända.

Imorgon: ”Om det här vore något slags traditionell media skulle jag vara tvungen att pitcha det här till någon uttråkad chef som skulle hota med att minska min budget”.

Peter Ottsjö