Bank: Fint att det fick sluta så, trots allt
Ola Toivonen slutar i landslaget – hör Sportbladets Malin WahlbergOla Toivonen har gjort sin sista landskamp, en född superstjärna har spelat klart.
Det känns inte ologiskt att det är slut.
Det känns bara som att han precis hade börjat.
Jag vet inte vad det är, men något har det alltid varit.
Folkdomstolen har alltid rynkat på näsan åt Ola Toivonen, alltid hittat något litet att störa sig på. Att han var för flängig, för krånglig, för arrogant. Om han inte skickat in drömmål från 50 meter i slutsekunderna mot de blivande världsmästarna så har han liksom aldrig fått folkets kärlek fullt ut.
Jag har både förstått och inte förstått.
Min välvilliga tolkning – av folkdomstolen, inte av Ola Toivonen – är att det varit samma mekanismer som gör att det alltid är enklast att racka ner på de som kanske inte fullt upp levt upp till löftet om sig själva.
Där, låt säga, Johan Elmander i alla fall tog allt han hade och sprang med det precis så långt som han rimligen orkade, så fort han någonsin kunde, så var det annorlunda med Toivonen.
Han föddes som en superstjärna. Snyggast i klassen, bäst på fotboll, världsstjärna i hela Degerfôrs. Yrjös pôjk, Ralfs arvinge. Hade han sysslat med musik eller skådespeleri hade vi kallat honom ”barnstjärna”. Och Degerfors är en miljö som fotbollsmässigt har mer gemensamt med storklubbstryck än med småstadslunk.
Det var kanske inte enkelt för Ola, men det har alltid sett så enkelt ut.
Slet tills han inte orkade längre
Ungdomslandslagen, succén i U21-EM på hemmaplan, rakt upp i A-landslaget, ut i Europa. Sammanväxt med ungdomsrivalen och kompisen Marcus Berg. Om Marcus stämplades som den opportunistiske måltjuven som slet stenhårt så stämplades den långe, blonde som talangen som trixade och knixade men alltjämt hade en tveksam… i brist på bättre ord: Moral.
Jag upplevde det aldrig riktigt så, på många sätt var det precis tvärtom. Då, under U21-åren, glittrade Berg av intelligens (han kunde lika gärna droppa ner och spela det bästa offensiva länkspel Sverige sett på den här sidan Henrik Larsson), medan Ola Toivonen slet tills han helt enkelt inte orkade längre.
Det låter väl konstigt att säga det om en spelare som gjort 64 a-landskamper, men visst känns det som att det egentligen precis har börjat för Ola Toivonen?
Under Erik Hamrén hamnade han i kläm i konkurrensen, när han inte rätt och slätt felutnyttjades (kantrollen i EM-premiären 2012 var kanske det märkligaste taktiska beslutet under hela Hamrén-epoken). Sedan kom Janne Andersson, och Janne Andersson behövde Olas egenskaper i sitt arbetande kollektiv. Han behövde en spelare som alltid stod rätt defensivt, men som också hade tillräckligt med kreativa egenskaper för att faktiskt kunna hitta på något överraskande runt straffområdet.
Började uppfylla löftet om sig själv
Det är klart att vi pratade mest om Emil Forsberg, men Ola Toivonen nådde plötsligt något som liknade hans potential. Efter en karriär som mest handlat om saker som inte riktigt blev (övergången till Liverpool, fortsättningen efter en lovande start i Rennes) var det där, i landslaget, han började uppfylla löftet om sig själv.
Jag är så glad att det blev så till slut.
Jag vet ju också att han uppfattades som arrogant av många, han lyckades till och med kallas för arrogant i Holland och Frankrike vilket är en bedrift i sig – men min bild har alltid varit att det var en vald arrogans, inte en brist i personligheten.
Han var den han behövde vara, helt enkelt. Även under alla de där åren när han var en breddspelare på landslagsbänken tyckte jag om att prata med Ola. Han var nyfiken, charmig, hade det där sneda leendet som kunde öppna vilka dörrar som helst. Och han fjäskade aldrig, han sa som det var.
Till slut fick han lobba Hugo Lloris från halva planen, till slut blev han en nyckelspelare i ett band av bröder som slog sig hela vägen till kvartsfinal i VM.
Det var ju så det alltid var tänkt. Det var fint att det var så det fick sluta, trots allt.
Landslagets bästa målskyttar genom tiderna