Teddy – en gåta

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

2002: marginalspelare. 2006: landslagklippa. Hur gick det till?

Man kan tycka att det är märkligt att ställa en fråga som den här:

Vilken är Sveriges viktigaste ljumske?

Det är inte hälften så märkligt som svaret.

I går vid lunchtid drog det i Arne Jacobsen-gardinen hemma i min lägenhet. Först trodde jag att det var en pollenstorm, men det visade sig vara en lättnadens suck som blåste in från Solna-hållet.

Teddy Lucic kan spela VM.

Ljumsken läker – och det mest fascinerande av allt är att vi hamnat där nu.

Teddy Lucic måste vara hel. Teddy Lucic är oss en väldig borg. Teddy Lucic är den klippa på vilken Lagerbäck bygger sitt landslag.

Det kanske är på sin plats att påminna om hur det var alldeles nyligen. 2002 spelade Teddy ytterback, och knappt det, i landslaget. Sedan hamnade han först i ett post-depressivt Leeds och sedan i Bayer Leverkusen. På två år spelade han fyra seriematcher från start. Fyra.

Samtidigt förvandlades han från marginalspelare till en landslagsklippa vi inte kan leva utan.

Jag skulle gärna vilja gå till botten med gåtan Teddy Lucic. Samtidigt vill jag följa upp en krönika jag skrev häromveckan, om diviga talanger.

Mer skäl än så behövs inte.

Så bra som han behöver vara

Jag ringde upp Bosko Orovic.

Bosko är förmodligen den störste talang Sverige haft som aldrig riktigt blev något. Dessutom vet han mer om Teddy Lucic än någon annan jag känner till. Bosko och Teddy spelade ihop i Lundbys P73, Sveriges bästa pojk- och juniorlag i början av 90-talet. De vann SM och Gothia Cup, och var underbara att se. Teddy var den kloke, starke. Johan Lind spelade back. Bosko var geniet.

Jag minns en bild (i GP, tror jag). Bosko kan knappt ha fyllt körkort, men han hade kört upp sin cab på Ramberget och poserade nöjt för fotografen. Registreringsskylten lyste i förgrunden:

BOSKO 9.

Teddy Lucic fick Sveriges viktigaste ljumskar. Bosko fick ett trasigt korsband.

– Teddy är otrolig. Han är precis så bra som han behöver vara. Han kan hålla division fem-klass i division fem, men sätt honom mot Barcelona så kan han spela jämnt med Ronaldinho, säger Bosko.

Teddy var – och är – den kloke som hatar att förlora, men som aldrig hetsar upp sig. Han var – och är – en egensinnig jäkel, som struntar i grupptryck och aldrig viker ner sig.

– Det har varit så sen han var fem år. Det ni ser utifrån är Teddy, han fejkar inte. Han är en sån gubbe, med ödmjukhet och allt det där. Han har lugnet efter sin finska mamma?

Bosko garvar.

”Jag var lat, helt enkelt”

Alla vet allt om Teddy och hans ljumskar, men många undrar om Bosko Orovic. Han kan fortfarande inte gå ut i Göteborg utan att få svara på samma frågor om och om igen.

– Vad hände, Bosko? Vart tog du vägen?

Så, här är det:

Bosko spelade sporadiskt i allsvenskan med Häcken och Frölunda, han provspelade med Foggia när knät gick sönder, igen. Men det var inte orsak, bara verkan.

– Om någon vill veta hur man misslyckas som spelare så är det bara att fråga mig, säger Bosko.

När jag skrev om de unga divorna i allsvenskan reagerade många. De flesta var ledare, spelare och företagare som höll med. Det har mött en ny generation unga grabbar som kan lite och tror att de kan allt. Inte bara på fotbollsplanen.

Men det kom andra mejl också.

Unga killar som vill dribbla och utveckla sin teknik klagade på impotenta tränare som tvingade in dem i ledet och lärde dem ”springa utan boll”. Det där var en utvikning, på väg in i nästa fråga.

Hur misslyckas man som spelare, Bosko?

– Jag var lat, helt enkelt. Jag var omogen och fattade inte att jag behövde träna. Det var ingen slump att knät gick sönder, det gick sönder för att jag inte tränade. Om jag vore tränare för en sådan talang hade jag skickat honom till bästa möjliga klubb så snabbt som möjligt, så att han fick stryk och fick lära sig att kämpa.

Det är väl så det är.

Divor kan komma till en allsvensk bänk. De som är som Teddy kan komma hur långt som helst.

– Men alla är inte som Teddy. Alla är inte så starka i psyket, och alla kan inte behandlas lika. Svensk fotboll har tappat rätt många talanger genom att göra det.

När Bosko Orovic hamnade i Häcken fick han spela på kanten och order att jaga utan boll.

Jag minns det inte, men herregud. Bosko-jävla-Orovic. Det var som att be Ronaldinho spela markeringsspel.

Ett annorlunda spel

En av Sveriges största talanger någonsin försvann och lämnade bara ett sus efter sig. Han började en tränarkarriär och förde makedonklubben Vardar från sexan till trean på tre år (sedan åkte de ur). Så tog han över FK Kozara, som vann division sex i fjol. Nu leder de femman efter tre raka vinster. Bosko pratar om att inte låta individen drunkna i gruppen, och han skulle gärna träna ett lag högre upp i seriesystemet.

– Vi spelar annorlunda här, säger han. Vi kör med bara två backar och så två yttrar som har hela kanterna. Du måste se det, det är svårt att förklara.

Säkert.

Det är som med Teddy Lucic och hans ljumskar.

Simon Bank (bank@aftonbladet.se)