Bank: Jag undrar – vad vill ni, United?
MARSEILLE. José Mourinho vill vinna, Zlatan Ibrahimovic vill vinna.
Nu är allt klart, och jag har bara en fråga kvar:
Vad vill egentligen Manchester United med det här?
Så vaknade vi till en ny dag i den gamla, moderna fotbollsvärlden.
Paris Saint-Germain har bestämt sig för att Unai Emery är rätt man för att vinna europatitlar eftersom han bevisligen vunnit europatitlar förut. Zlatan Ibrahimovics kontrakt går ut innan han presenteras för Manchester United i den sämst dolda hemligheten i svensk transferhistoria.
Alla har sina skäl.
De är lätta att förstå sig på, men det är inte alltid lika lätt att förstå exakt hur de tänker.
När en stor spelare byter klubb känns det alltid lite konstigt till en början (Zlatan har ju aldrig spelat i rött, England brukade ju aldrig gilla honom, och så vidare), men det är inte särskilt svårt att se logiken bakom den här affären.
För små eller för mätta
PSG ville växla upp för att köra in i framtiden, och hade väl inte riktigt plats för en 35-åring med enormt lönekuvert. Mino Raiola skickade ut sina fiskedrag över hela världen men märkte att fiskarna som nappade var antingen för små eller för mätta.
Återstod gjorde Manchester United, världens kanske största fotbollsklubb, den första som sprängt miljarddollarsgränsen för intäkter. Utan Champions League-plats, utan riktning, men med världens bäste sektledare på väg in och Ed Woodward i rollen som ekonomiskt draglok.
De har allt, men de har inte haft ett fotbollslag som vinner.
Det är det som United försöker ordna nu.
Den som letar efter en kristallklar logik i Mourinho-affären, i Zlatan-affären, hittar den där.
United vill vinna igen. Och det finns inga så många större vinnare i fotbollsvärlden än de där två.
Jag inser förstås att det där kan låta banalt – alla klubbar vill väl vinna – men det är ju verkligen inte det.
Oddsen för att Mourinho och Ibrahimovic fortsätter trolla fram kaniner ur sina hattar även på Old Trafford är förstås goda. Med Zlatan har opinionen vänt, för två år sedan var det många (jag var en av dem) som målade fan på alla möjliga väggar och undrade om han inte nått det där krönet till slut. Han hade börjat en säsong med den där sortens irriterande muskelskador som brukar signalera just det, han var 33 år gammal och det kändes som att vi såg början på slutet.
Följer inte sådana lagar
Men Zlatan följer inte sådana lagar, hans maniska seriositet och hans unika fotbollsfysik gav honom en chans till. Han vred klockan tillbaka och kom tillbaka som en bollarnas Benjamin Button, tio år yngre och tio år bättre.
Nu är det precis tvärtom, alla struntar i att han snart är 35 och räknar med att han kan vara precis så här bra, precis hur länge som helst.
Det kan han inte, men han kan förmodligen vara det i ett år till, kanske två.
Han kommer att bli Premier Leagues största namn, det skulle inte förvåna mig om han blir Premier Leagues största stjärna också.
Mourinho vet det här, han är inställd på samma sorts maniska frekvens som Ibrahimovic. Och han är intelligent, han borde rimligen ha lärt sig av sitt Real Madrid-äventyr att ingen, inte ens han, kan vara större än klubbar som Madrid eller Manchester United.
Så varför tjurar jag?
Varför hoppar jag inte bara på tåget, drar i tutan och åker med?
Jag förstår ju varför Mourinho vill träna Manchester United, jag förstår varför Zlatan Ibrahimovic är en sportslig och varumärkesmässig kanonvärvning.
Men jag förstår inte vad United vill, mer än att vinna här och nu.
På travspråk hade man kallat José Mourinho för catch driver, en proffskusk som bara kör hästar, utan att träna dem. Han är allt, utom det som Manchester United behöver mest av allt:
En klubbyggare.
Mer negativ än offensiv
Här finns en akademi som svajat till den grad att lokala talanger börjat välja City istället. Här finns en nedärvd spelidé – gå ut och ös på i 90 minuter, 100 minuter, 4672 minuter – tills ni blåst motståndaren av banan.
Och här finns numera en manager som gjort sig känd för att vara mer reaktiv och negativ än offensiv, och en snart 35-årig superstjärna som gjort sig känd för att kräva mer anpassning av omvärlden än av sig själv.
På kort sikt kan Zlatan absolut vara en förebild för alla Rashfords, Lingards och Martials som undrar vad som krävs för att bli bäst. På kort sikt kan Ibrahimovic och Mourinho ta med sig både guld (dollar, yen, wan, kronor, euro) och gröna skogar till Carrington.
Men det fanns en tid då Manchester United brydde sig om de andra perspektiven också, det var det som gjorde dem både unika och framgångsrika.
De var en klubb som var som ingen annan.
Nu är de José Mourinhos och Zlatan Ibrahimovics klubb.
De kan mycket väl bli mästare igen, men de kommer inte att vara särskilt speciella.